• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Chefredaktör Åsa Holmström: "Plötsligt knackar någon på från andra sidan"

    Chefredaktör Åsa Holmström: "Plötsligt knackar någon på från andra sidan"

    Den här veckan har jag bestämt mig för att inte skriva ett enda ord om min släkt. Jösses, tänker jag, ni läsare måste ju vara utleda på mormorsminnen, stränga gammelfastrar och dimmiga släktskrönor. Varför hamnar jag så ofta där, bland de döda som varken kan berätta själva eller ens försvara sig? Det är som att de knackar på dörren och vill in igen, vara med, finnas, minnas.

     

    Men det är som förgjort att hålla släkten på avstånd. Jag går i barndom direkt när jag läser intervjun med Anna-Karin Palm. Hennes mamma som ville bli kallad mor var både fantastisk och elak. Först när hon fick alzheimer släppte kontrollbehovet, mor och dotter fick en ny närhet. Anna-Karins mor var inte lik min mamma, men hennes minnen väcker ändå mina. Knack, knack – nu står mamma där och vill in igen. Kanske är det så att i levande livet rusar allt på med relationer och konflikter, det är först som döda våra närmaste får ett alldeles eget liv. Det är då vi verkligen börjar fundera på vilka de egentligen var.

     

    Det är fler än jag som minns, det vet jag av många fina läsarbrev om dem som betytt så mycket men inte längre finns. Egentligen borde alla skriva ner sin släkthistoria, som en gåva till barn och barnbarn. Tiden förändras med blixtens hastighet, och hur ska kommande generationer annars förstå hur livet var alldeles nyss? Utan kunskap om historien är det svårt att forma framtiden på ett klokt sätt.

     

    Ibland kan också en krönika om barska gammelfastrar leda till något helt oväntat. Som brevet jag plötsligt fick från Karin Lindström: "Åsa, som jag förstår det så var din morfar Olle och min morfar Gottfrid bröder. Huset där de växte upp, Elfdalen i Fränsta, är fortfarande i släktens ägo. Det är nästan som ett museum från början av 1900-talet. Där finns en målad skylt om ett café och värdshus som din morfar Olle och mormor Olga öppnade. Det var min kusin och din syssling Åsa som listade ut att vi är släkt när du skrev om Selma och Tilda i din krönika."

     

    Jag tackar gammelfastrarna för att de knackade på och hjälpte oss levande att få kontakt. Och Karin för bilder och minnen från förr. Kommer jag någonsin att sluta skriva om min släkt? Skulle inte tro det.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!