• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kalle Lind: "Jag lyfter på min gubbkeps och presenterar mig för er"

    Vi välkomnar Kalle Lind som ny krönikör hos Icakuriren!

    Kalle Lind: "Jag lyfter på min gubbkeps och presenterar mig för er"

    Med denna krönika lyfter jag på min gubbkeps och presenterar mig för en ny läsekrets. Gubbkepsen är av Slas-modell, alltså en sådan som allkonstnären Stig Claesson brukade posera i. Enligt legenden hade Slas ett sätt att bo in en ny keps: efter inköp satte han sig i sin nya huvudbonad i bastun, i övrigt iklädd bara andedräkten. Ångorna gav skärmen det rätta stuket.

    Jag är rädd att ovanstående inledning är typisk för mig. Varje påbörjat resonemang från mitt håll har strax mynnat ut i en association till någon som fanns i svensk offentlighet under min barndoms åttiotal. 

    Får jag frågan "hur gammal är du?" så svarar jag helst inte på det begripliga sättet, det vill säga "jag är född 1975". Hellre svarar jag: "Jag är i Dunderklumpen-åldern." Sedan hoppas jag att den som lyssnar antingen ska förstå exakt vad jag menar eller ställa en följdfråga så att jag ska få lägga ut texten. Inget av detta sker i önskvärd utsträckning.

    Dunderklumpen heter hursomhelst huvudpersonen i filmen "Dunderklumpen" från 1974. Det är en ryckigt berättad film, ojämnt spelad, tekniskt ofullständig och på det hela taget ett kalejdoskop av skönhetsfläckar. Icke desto mindre en av mina stora filmupplevelser. 

    Kombinationen av Per Åhlins gubbar, Beppe Wolgers berättelse och Toots Thielemans jazzslingor byggde bo i mitt hjärta för fyrtio år sedan. När jag återvänt till den i vuxen ålder har jag förstått att den märkliga historien om ett skogsväsen, som kidnappar och blåser liv i ett gäng dockor och nallar, är ett ­wolgerskt självporträtt.

    Beppe gjorde samma sak som Dunderklumpen: blåste liv i dockor. Och han gjorde det nog av samma skäl. I ett svängsångnummer förklarar Dunderklumpen, på Halvar Björks jämtska, för dockorna: "Varför jag har tege er, det e för att få vänner." Och så berättar han om sin ensamhet och om sin ålder: "Jeg e 42 år gammal, men je kommer ihåg när jag var 2 år och 10 år och 32 år gammal."

    Det behöver knappast tilläggas att Wolgers 1970, när han skrev texten, var just 42 år. Att han kom ihåg alla sina tidigare åldrar är uppenbart när man ser film­en, som så självklart solidariserar sig med dockor och skogsväsen och utsatta barn i alla åldrar.

    Det är alltså den åldern jag är i: fyrtionågonting i passet, men med alla mina åldrar i mig. Det är därför jag så ofta jag kan ser till att få citera Beppe Wolgers. För att han finns i både mitt femåriga och fyrtiosexåriga jag.

    Så då har jag nog sagt vad som är värt att veta om mig. Jag kan tillägga att jag har tre söner. En av dem heter Beppe. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!