• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Solja Krapu-Kallio: "Det är klart att det var mig han drömde om"

    Vår krönikör om dejting och relationers allra första början.

    Solja Krapu-Kallio: "Det är klart att det var mig han drömde om"

    Ibland när jag ser par gå omkring, unga eller gamla, kan jag inte låta bli att försöka gissa hur de där två träffat varandra. För varje förhållande har en berättelse, hur två människor möttes, hur de kanske valde, eller blev valda, eller bara råkade börja gå åt samma håll. Och det är först efteråt man vet att det var ett möte. Att ni möttes. Där vid hyllan för fågelmat. Eller på tåget. Eller på en dejtingsajt. Det är först när det blir en fortsättning som en händelse kallas för: "en början".

    Ett gammalt par, en man och en kvinna, blev intervjuade i tv. Båda började med att förringa hela historien om hur de som unga började "sällskapa". En kärlekshistoria är ju lite banal. Ingenting märkvärdigt. Man sågs ju på dans. Som alla andra. Men samtidigt som de berättade tändes någonting i bådas ögon. Trots att de försökte vifta bort den viktigaste händelsen i sitt liv, log båda mot kameran.

    För det är inte likgiltigt vem man delar sitt liv med. Om man nu delar sitt liv med någon.

    Någonstans läste jag att den första partnern brukar folk hitta ute på krogen, nästa hittar man på jobbet. Det är ute på lokal som folk lär känna kompisars kompisar – eller är annars mottagliga, glada, unga och snygga. Tio år senare är de i yrkeslivet, lär känna nya människor, löser gemensamma problem och visar sig från sin mest kreativa sida. Det är attraktivt. Och det är i den vevan som man separerar från det första förhållandet. Det kanske låter krasst, men jag tror att det är väldigt vanligt.

    För tretton år sedan hade jag inte en aning om att mitt liv ännu en gång skulle förändras. Då hade jag ännu inte träffat honom som jag skulle gifta mig med, femtiofyra år gammal. Jag är fortfarande förundrad över vilka överraskningar livet kan ha i beredskap. När vi för första gången pratade med varandra berättade han att han var från Österbotten. Det kändes som om vi alltid känt varandra. Han visste vem min bror var.

    Och en minnesbild gjorde att det kändes som om vi redan träffats. Som fjortonåring åkte jag med en av mina storebröder från Nivala till Ylivieska för att hälsa på hos den andra brodern. En sträcka på några mil. Jag satt och drömde mig bort i baksätet. Dimman låg över de vida, platta österbottniska åkerfälten som nästan såg ut som ett hav som försvann i en smal skogsrand i horisonten. Och någonstans där mellan ladorna, tänkte jag, måste det finnas en ung pojke som just nu går omkring med drömmande ögon och bara längtar efter någon som jag.

    När vi många decennier senare träffades på riktigt fick jag veta att han växte upp i Sievi, söder om rutten mellan Nivala och Ylivieska. En drömmande pojke som gick omkring där längs åkertegen. Klart han fanns där! Och det är klart att det var mig han drömde om. Det fick bli "början".

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!