En kväll passerar jag Rune Andersson på en bänk på torget. Han är sig lik.
Han var en av mina idoler som tonåring. Rune Andersson, trubadur, poet. Det gick en visvåg genom Sverige på 60- och 70-talen. Kanske blev Rune Andersson (lite orättvist) mest känd för en skiva med Lena Nyman från 1974: Var mig nära: Kärleksvisor på svenska, men också för att han tonsatte en statlig utredning (!) och turnerade med bland andra Bengt Sändh och sjöng om sprit och supa.
Hans sorgliga bilder från Sveriges ensammaste lägenheter satt sig benhårt i bakhuvudet. Han skrev om gamla tanter på ett sätt som ingen gjort vare sig förr eller senare.
Jag går fram till Rune Andersson, presenterar mig och vi pratar en stund. Jag berättar att jag såg honom på Knäppingen i Norrköping två gånger i början av 70-talet. Han berättar något litet om de där turnéerna, och om en diktsamling han skriver på. Han har fyllt 84. Ser ut som 45, tänker jag.
En vecka efter dimper en cd ner i brevlådan. Drömmen om Alexandria. Sånger i urval, 1960–2007. Rune har skickat den till mig. Jag sätter på den magiskt underbara, men tragiska Fru Sundborg.
Minns en god vän från gymnasiet, Magnus, vi har inte setts på säkert 30 år. Det var han som släpade med mig på Rune Andersson. Han spelade själv, skrev låtar, mycket rolig. Numera är han professor i etnologi i Göteborg. Så kan det gå.
Jag mejlade Magnus och berättade om hundpromenaden, Rune Andersson och cd:n. Var tvungen att dela det med någon som förstod. Han hade lite mer att tillföra: Vi hade inte bara varit på konserten, det var vi som arrangerade den! Vi hade bildat Norrköpings musikforum, jag hade helt glömt denna tillställning. Magnus berättade att vi efter konserten hade haft svårt att betala Rune Anderssons gage. Vår ekonomiansvarig hade gått hem. Med kassan. Magnus berättade om ett pinsamt samtal med Rune.
Plötsligt återvände en drös med bilder. Vi var 17, tyckte det var för jäkla dåligt musikutbud i Norping, så vi bildade en förening. Hyrde lokaler, bokade band (mycket progg), de flesta spelade på dörren. Arbete & Fritid, Risken Finns, Träd, gräs & stenar, Nynningen.
Och så fantastiske Rune Andersson. Magnus skrev i mejlet om hans mellansnack: “gud vad jag plankade Rune mellan låtarna. Inte innehållsligt men till formen: långa vindlande småabsurda historier som aldrig tog slut”.
Så knöt vi ihop den historien. Gick omkring och log i några dagar.
