Jag vill börja med att tacka er läsare för alla fina brev! Det gör mig verkligen glad att ni hör av er, tar er tid och bryr er.
Jag sparar allt, och som av en händelse (eller kanske av en mening) fick jag just fram ett långt och vackert handskrivet från AnnaLisa Johansson i Grycksbo. Hon skriver apropå min krönika i somras där jag berättade om mormors skrönor om knytt och småfolk, älvor och den mytiska huldran:
“Jag minns min farfar Augusts historier, som jag misstänker att han trodde var fullt ut sanna. Farfar var ofta ute i skogen, även när det mörknat. Där lurade många farliga gruvhål som inte var stängslade. Du Åsa skrev om huldran, men farfar kallade damen med ihålig rygg för “rånda”. En gång började råndan ropa August! August! Farfar hejdade sig och märkte då att han stod på kanten av ett djupt gruvhål som hade kunna sluka honom för alltid. Råndan räddade hans liv, det var farfars fasta tro.”
Så skriver AnnaLisa som utan råndans hjälp kanske aldrig hade fått träffa sin farfar. Eller vad tror ni? Nu för tiden kanske vi småler åt gammal folktro, men jag behåller gärna lite av den magiska känslan när jag vandrar bland granarnas djupa skuggor.
Suset från enorma trädkronor, kvistar som plötsligt knakar, en fågel som skriker till och den mjuka mossan som lockar till vila.
“Men den som somnar i skogen kanske aldrig mer återvänder. Vättarna vill gärna ha en liten flicka att leka med” varnade mormor och blinkade. Jag funderade mycket på det där med att växa upp hos vättar. Det lät omåttligt spännande.
Än idag har skogen stor betydelse – även för moderna storstadsmänniskor. Den ger återhämtning, ro, ja till och med rent medicinska effekter visar forskningen.
I veckans tidning intervjuar vi religionshistorikern David Thurfjell som skrivit boken Granskogsfolk. Han kallar naturen för svenskarnas religion och har många spännande tankar om vår känsla för skogen som en besjälad och befolkad plats. Vi är trädkramare, och där finns ett existentiellt djup menar han.
Både AnnaLisa och jag vet vilken betydelse skogen och dess väsen haft för tidigare generationer. Och den som vågar lyssna noga bland träden kanske fortfarande kan höra råndan ropa.
