• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Linda Skugge: "Jag är säker på mitt beslut att från och med nu leva ensam"

    Vår krönikör Linda Skugge om att frigöra sig från männen och tvåsamheten.

    Linda Skugge: "Jag är säker på mitt beslut att från och med nu leva ensam"

    Den bästa upplevelsen i mötet med en annan människa, man eller kvinna, var upplevelsen av att stå i bredd, skriver skådespelaren Stina Ekblad i sin aktuella och helt fantastiska memoarbok Här brusar strömmen förbi.
    Så där som Märta Tikkanen skriver i Århundradets kärlekssaga och hon tänkte att det var så självklart att hennes liv skulle se ut just så. Hon skulle stå sida vid sida, bredvid, jämlikt och i jämvikt. Älska på något slags rättvist sätt. Som i någon form av utopi.

    Sedan beskriver hon sitt trettonåriga jag där hon klädd i den blommiga rosa bomullsklänning som hennes mamma sytt till hennes skolavslutning åker buss till platsen där hon ska tillbringa sommarlovet. Hela hennes kropp skriker att hon måste bort, hon måste göra det hon drömmer om: bli författare eller skådespelare eller balettdansös.

    I Oravais stiger en kvinna på bussen. En kvinna som är något helt annat än mammorna, tanterna och grannkvinnorna där hemma. Hon är slank, moderiktigt klädd. Så där kan man uppenbarligen se ut om man är vuxen. Och framför allt, man kan vara så där fri. Man behöver inte vara bunden av man, barn, djur, årstider, amorteringar, gården.
    Redan här anar den blott trettonåriga flickan vad det är som kommer göra henne ofri, att det är en man. Och när hon ser kvinnan på bussen tar hon ett mycket viktigt beslut: "Hon ska aldrig fångas in, aldrig märkas med någons bomärke, aldrig aldrig kontrolleras. Hon ska bli en fri kvinna."

    Som jag i hela mitt liv kämpat med just detta. Att försöka gå i bredd med en man. Att vara tillsammans. Att försöka anpassa mig att leva i en relation. Att göra alla de kompromisser som krävs för att det ska funka. Att tänka ett vi istället för jag. Men att jag nu när jag närmar mig femtio insett att det inte går, och att för vissa väger friheten före alla relationer, vänner som pojkvänner. Att vissa helt enkelt inte är skapta för att leva tillsammans med någon. Att för vissa innebär en man bara att man känner sig kvävd och låst. Att ofriheten gör att man inte kan andas.

    Och värst av allt är att hur jämställda dagens män än påstår att de är så blir de rasande varje gång jag påpekar att jag inte är i behov vare sig av deras hjälp eller omsorg. Att jag som är så extremt självständig inte förstår vad jag ska med en man till. Då blixtrar det till i deras blick vilket gör mig ännu säkrare på mitt beslut att från och med nu leva ensam.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!