Varje år, i något sammanhang, diskuteras och debatteras det om vad som är riktigt Svenskt. Vad vi förknippar med Sverige.
Det brukar alltid landa någonstans mellan Evert Taube, sill & snaps, midsommar, Astrid Lindgren och svårmod, Lars Norén, Jante och landet lagom.
Frågar de mig så säger jag: Växlande molnighet.
Vi pratar kanske inte mer väder än andra européer, men vi är definitivt kollektivt besatta av bra väder. Vad det nu är.
För mig är växlande molnighet det optimala vädertillståndet. Finns det något mer typiskt svenskt? Och då pratar jag inte längre bara väder, jag pratar politik, kultur, debatt, Tre Kronor, längdåkning, konst, SVT och Vasaloppet.
Växlande molnighet.
Å ena sidan och den andra sidan. Balans, förnuft, resonemang, diskussion, utredning, saklighet.
När det kommer till just vädret så är vår gemensamma besatthet svårare att begripa än mycket annat. Vi har rätt grisiga senhöstar, kan ha smällkalla vintrar, låååångsamma vårar, underbar försommar, sommar som består av växlande molnighet (!) och tidiga klara vackra höstdagar.
Ungefär så har det väl åtminstone sett ut under de senaste 300–400 åren, år ut och år in. Lite snöfattigare vissa vintrar, långa varma somrar blandade med kalla regniga jävliga semestrar.
Hur kan vi bli så förvånade? Varje år, vid varje skifte mellan årstiderna, vid allra minsta avvikelse från det som varit vårt väder under flera sekler. Förvåning?! Det är ju så här det ser ut. Alltid.
Växlande molnighet.
Och det svenska kynnet följer vädrets minsta nyck, Rapports vädersändning strax innan 20 på kvällen är dagens viktigaste händelse. Jo, det finns appar och SMHI och danska och norska SMHI på nätet – men: “Såg du vädret på tv?” Söker man sanningen måste man se vädret på Rapport. Sol, glädjefnatt, lågtryck, landssorg.
Det kan vara enformigt och tråkigt när det regnar en sommarvecka, men jag håller nog dessa regnveckor som lika starka barndomsminnen som solskenet, baden, stranden.
Hur man gick ut ändå och blev dyngsur – och glad. Hur man spelade kort, grälade med sina syskon, kokade sylt med mamma. Hur vi trotsade regnet och ändå tog bilen ner till stranden för att morgondoppa.
Jag önskar verkligen att det blir sagt efter min död. “Hur var han, du som kände honom lite grand?”
“Det är svårt, han kunde skifta rätt rejält, och skulle jag sammanfatta honom i två ord så skulle jag säga: Växlande molnighet.”
