Diskhandskar får bara användas i sexsammanhang. Säger vi numera utan att skratta. Vi är nämligen eniga om att det enda sättet att få vår relation att hålla är att till varje pris undvika all form av vardag.
Vi har varit ute på en bilburen Sverigeresa hela sommaren och levt i en kappsäck full med stinkande träningskläder i olika stadier av mögel. Trots detta var vi i resans sista anhalt, Nyköping, rörande överens om att vi skulle bli ihop.
Naturligtvis skröt vi proppmätt och lite berusade om det på Instagram och möttes av jubel och hjärtan i alla de former och färger. Från alla våra “vänner”.
Sedan kom vi hem och allt blev vardag med matlagning och tvättmaskiner och sopor. Jag stod ut i fyra dagar. Innan jag gjorde slut. Det måste inte bara ha varit min allra kortaste, utan även sämsta relation.
Någonsin.
Det jag inte stod ut med var allt som plötsligt – till skillnad från ute på den fullständigt vardagsfria Sverigeresan – skulle kompromissas med. Mina tider och rutiner med hans. Och hur saker skulle göras eller inte göras. Och när.
Vad man skulle käka och hur mycket eller lite. Och det ständiga tjafset om att man “visst” går ner av att käka fett. Måhända, eller inte. Det enda jag ändå bryr mig om är att få äta vad JAG vill. Jag äter exakt hur lite jag vill.
Dessutom tränar jag precis så mycket jag vill. Klockan sex varje morgon springer jag, tack så mycket. Eller gymmar. Eller simmar. Och innan dess äter jag inget. Punkt. Jag skiter i vad som anses normalt eller mysigt. Jag följer ingen jävla diet. Utan gör som JAG vill.
Det jag lärde mig av mitt livs kortaste relation var att om man vill ha ett värdelöst liv ska man bo ihop. För då drunknar de känslor som eventuellt fanns i en massiv jämkningsinsats där två människors helt olika behov ska försöka passa ihop. Lägg därtill all den oundvikliga kritik man får gällande sin personlighet. Som man vid femtio är noll sugen på att ÄNDRA.
Jag älskar att vara exakt som jag är. Jag kommer inte ändra på mig för någon jävla sate till gnällig man. Och hur enkel är han själv att ha att göra med då? Nä, precis. Jag gör slut, tack så mycket.
Tyvärr tycker vi om varandra för mycket, har för många saker att prata om och kan inte låta bli att ta på varandra. Så nu försöker vi oss på den disktrasefria relationen.
I själva verket borde det vara straffbart att bygga relationer på kärlek. När de istället borde grunda sig på åtrå.
