Johan Croneman: “Vad säger man till sina barn?”

Vår krönikör Johan Croneman om oron för vår tids unga, pandemier och rastlösheten.

Det har nästan blivit en sport att försöka hitta positiva saker som pandemin fört med sig. Som om det skulle lindra, trösta. Jag tycker nog samtliga försök känns ihåliga. Ensamhet, rädsla, isolering, död – jag har varit rastlös hela livet, men den rastlöshet jag känt de senaste månaderna går utanpå allt annat.

Okoncentration, uselt fokus, oro. Och det utan att jag ens kan sätta ord på oron. Rädsla urholkar själen.
Vi pratar om kostnader i liv och pengar – men vad gör rädslan med oss? Vad gör rädslan oss till?

Och jag tror faktiskt att det är fler människor som oroar sig för att leva än för att dö. Arbetslöshet, fattigdom, politisk depression. Nu breder ju också tröttheten ut sig bland oss, utmattningen. Hur många rapporter och spekulationer och artiklar och program om ­covid-19 mäktar vi med? När blir informationen kontraproduktiv?

Bara tanken på att vi kanske också inom bara några år kan stå inför ännu en pandemi blir självklart svindlande.

Jag ogillar uttrycket “psykisk ohälsa”. Det känns upputsat, fixat, riggat. Det är möjligt att det ringar in problemet bättre, men är inte psykisk ohälsa i nio fall av tio en depression? Och depression är verkligen ett depressivt ord. Man riktigt ser framför sig hur det trycker ner en människa i skorna. Man blir platt, man blir liggande. Man vill inget och kan inget. Så deprimerande. Det hörs till och med.

Gertrude Stein myntade på 30-talet uttrycket “Den förlorade generationen”, och syftade på de miljontals unga desillusionerade européer som fått både sina liv och sina framtidsutsikter förstörda av 1:a världskrigets masslakt.

Det är nog den förlorade generationen av vår tids unga som jag oroar mig mest för. Pandemier, naturens hämnd, flyktingströmmar utan slut – finns det någon plikt, för deras skull, att vara optimistisk? Bevara tron?

Det stämmer nog, men hur gör man? Vad säger man till sina barn? Att det går över, att det bara är tillfälligt, att det inte är så farligt som det låter?

Det känns ju inte precis som om vi behöver fler lögner för tillfället, snarare betydligt färre.
“Vad satan säger vi till dom som stirrar på oss då, dom av våra barnbarn som är kvar/vi som lät det hända/ja vad skall vi hitta på/har vi nåt bra försvar”. Det sjöng Hasse Alfredson Under dubbelgöken 1979.

Har vi kommit på något nytt att säga sedan dess?

Johan Croneman:

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top