I boken Den tillfällige turisten av Anne Tyler måste den stolliga, helt oberäkneliga Muriel städa på det sjukhus hennes son vårdas på. Annars har hon inte råd att betala vårdräkningarna.
Hon tar en paus från golvmoppandet och ser ut över entrén till akutmottagningen. Fantiserar om att en marsian kommer till vårt klot och att det första hen ser är just en akutmottagning. Hur människor, myllrande som små myror, kommer till undsättning när en av dem skadats. Ambulansen som anländer, människor som rusar ut och tar hand om den sjuke på båren.
Muriel tänker rört att utomjordingen måste tycka att jorden är en vänlig planet och att människan är en förunderligt hjälpsam och vänlig art som tar så väl hand om de sina.
Jag försöker tänka så just nu, när covid-19 rasar. Människan är en omhändertagande art. Vi är korkade, snåla, kortsiktiga, lata … Ja, allt dåligt man kan tänka sig. Ändå riskerar många av oss så mycket för främlingar.
De av oss som arbetar inom vården riskerar sina liv. Vi andra isolerar oss, håller avstånd och avstår från att krama dem vi älskar. Vi riskerar våra jobb och våra bostäder. Allt för att en abstrakt någon ska få fortsätta andas. Enbart på grund av den instinktiva vissheten att denna någon är en av oss. Och att om vi låter den människan dö, när vi slutar anstränga oss, då dör också något inom oss.
Det finns stunder när paniken är nära, då jag undrar om mina stora ungar, som nyss blivit flygfärdiga, ska få ett jobb och en bostad. Så många tillfällen då jag frågar mig om priset vi betalar är för högt. Sen tar jag ett djupt andetag och tänker på Muriel – hennes fantasier vid fönstret – och vet att det vi gör trots allt är något storartat: För våra ungar lär sig att vi alla hör ihop.
Det finns ingen mening i den inkapslade RNA-sträng som utgör ett virus. Inga dolda avsikter, ingen ondska. Den enda mening är den vi skapar själva när samhället drabbas av katastrofer. Och om man väljer att se det vackraste i det som händer blir det till en lektion i medmänsklighet. Och kanske är allt det vi betalar en viktig del av lektionen, för vi lär oss inte bara vad vi är utan också vad det är värt att fortsätta vara det.
Så jag gör mitt bästa på dagarna. Stöttar småföretagare, bakar kakor och letar ord till tröst för de förtvivlade. På nätterna håller jag min nioåring hårt i famnen under nätterna och lovar att allt kommer att bli bra. Inte likadant som förut, men bra ändå.
Våra barn kommer att gå ut i en förändrad värld, en där tidigare generationer i sin korttänkthet förstört många av förutsättningarna. Jag önskar att vi kunde ge dem så mycket mer. Men förhoppningsvis kommer de i alla fall bära med sig den tysta vissheten om att människan är en art som hjälps åt.
