Kaos, kris, katharsis, katastrof, kamp, känslor, konst, kultur, kabal (komplott) och kärlek. Så beskriver poeten Katarina Frostenson själv både sin bok, K, och tiden för den stora krisen i Svenska Akademien. Men efter att ha läst boken finner jag ytterligare en liknelse – som också börjar på K – nämligen drottning Kristina. Om man ska sammanfatta drottning Kristina i en enda mening blir det: En drottning med en grandios självbild som menade att hon bara svarade inför Gud. Och ska man sammanfatta Katarina Frostenson, så som hon själv väljer att framställa sig i sin bok, så är det megalomani, så kraftig att det är oerhört svårt att läsa hennes bok utan att bli generad.
På fullaste allvar skriver hon: “Jag, poet Frostenson sen fyrtio år, av författaren Erik Beckman en gång kallad för ‘diktens drottning’: uttrycket har upprepats. Som invaldes i Svenska Akademien vid trettionio års ålder.” Katarina Frostenson skriver i K att hon har svårt för handlingar, att hon aldrig förstår vad böcker eller filmer handlar om. Men hennes egen bok har en tydlig handling, den handlar om Katarina (som enligt henne betyder “den rena”) som ser sig som Drottningen av poesi och de sköna konsterna och som står över Svea rikes lag, och som nu utsatts för ett enormt, oförlåtligt svek.
“Vi ska visa dem!” är bokens återkommande mantra. Vad, undrar man. Att maken är oskyldigt dömd för våldtäkt? Gång på gång menar hon att alla ska be om förlåtelse. Men själv behöver hon inte be någon om förlåtelse för varken hon eller maken har gjort något fel, utan tvärtom befinner de sig i en rättslöshet som är oschyst.
Till slut kan hon tänka sig att be om förlåtelse för en sak, nämligen den stora Avunden hon orsakat hos sina undersåtar. Undersåtarna vars enda agenda är att destabilisera, att ta makten, att inta hennes plats i Akademien. “Att byta regim.” Hon skriver att konstkritikern Ulf Linde en gång sa: “Katarina, jag har kommit på en sak. Det är du som är Akademien. Du är den Visa.” Men nu finns det, menar Frostenson, ingen Akademi kvar eftersom hon själv, den visa och rena Drottningen, inte finns kvar och som likt Strindberg, Almqvist, Swedenborg och Bergman tvingats till landsflykt.
I Paris sätter hon på sig sitt armband med karneolen, en röd sten som påminner om ett nypon. En sådan som drottning Kristina hade i sitt vapen, som skulle skydda henne mot ondska. Frostenson vandrar, likt en drottning av Guds nåde, längs Seine. Hon menar att hon själv befinner sig utanför alla lagar och citerar Einstein: “Hon som faller befinner sig utanför alla lagar eftersom hon i fallet inte upplever någon gravitation.” Hon drömmer om 68-rörelsen där män och kvinnor gick gemensam front, till skillnad mot nu när allt tycks handla om “separation mellan könen”. Hon är tvärsäker på att hon och maken kommer att få upprättelse med tiden.
Men det är nya tider nu. De gamla kommer aldrig åter
