“Det är ‘trial and error’, man går åt ett håll och så går man kanske fel och då får man gå åt ett annat håll. Vem fan vet vilka de är och vart de ska hela livet? Man tar en dag i taget. Vi har fruktansvärda prestationsideal och att alltid ha en måttstock gör att alla felsteg blir oerhörda nederlag. Istället för att omfamna livet som det faktiskt är, en process.”
Så beskriver skådespelaren Tuva Novotny livet i en intervju. Sedan berättar hon att det är insikter hon gjort efter flera år av psykoterapi.
Min första tanke är att oj, vad dyrt det låter, det där kunde jag ha berättat för henne på fem minuter – gratis. Sedan kan jag inte sluta grunna på hur det kan finnas folk som måste gå många år i psykoterapi för att “fatta” att livet är svårt och ofta endast består av nederlag. Det räcker ju med att gå in i ett rum fullt med folk för att inse att livet är tufft och svårt – för alla! Har man själv inte en massa problem för tillfället så har ens närstående det, eller så kommer de inom kort att drabbas av bekymmer. Ingen förskonas. Och man måste lära sig leva med det.
“De som måste gå i psykoterapi för att förstå livet har orimliga förväntningar”, säger en sträng kompis. “För stort självförtroende om sin egen förträfflighet”, fortsätter hon.
Då slår det mig att jag har mitt risiga självförtroende att tacka för min krassa syn på livet som gör att jag redan från början begrep allt. Och mitt negativa tänkande har räddat mig många gånger på grund av att jag inte blir så knäckt över motgångarna, då jag ändå inte hade förväntat mig så mycket. Kriserna kräver inte fem års psykoterapi utan en axelryckning, för jag hade ändå inte räknat med något annat. Utgår man från att man kommer att bli besviken blir fallet inte lika smärtsamt.
Jag insåg tidigt att det här livet blir inte lätt, här gäller det att hitta små lyckoämnen för att stå ut. En god kopp te räcker långt. En god kaka. Eller en fin formulering i en bok. Som Sigrid Rausings nya bok Malström om broderns drogmissbruk. Där skriver hon att deras pappa när de var små brukade säga att “mörker bara är frånvaro av ljus, inget att vara rädd för”. Ännu finare är det som Marie-Louise Ekman i sin sorgedagbok Få se om hundarna är snälla i kväll skriver om sin svårt sjuka make Gösta Ekman: “Jag skall vara med honom i morgon också. Att bara sitta tyst bredvid. Att finnas till. (–) Le. Skratta litet. Utväxla blickar. (–) Att det räcker för mig att bara sitta och titta på honom. (–) Att vi skall promenera omkring i sommar. (–) Fåglarna. Solen. Ljuset. Värmen. Det är ett mirakel. Vi kanske går utomhus och hör fåglarna om en vecka. (–) Ett myrsteg är taget.”
Exakt så. Livet är mycket mer än en process. Livet är att bara få sitta bredvid någon. Att få vara tillsammans. Att skratta åt när man gjorde bort sig (igen).
