“All I want is the truth” skrek, sjöng och vädjade John Lennon i ett frustrerat raseri på klassiska lp:n Imagine redan 1971, och Tage Danielsson kontrade i slutet av samma sekel med sin klassiska monolog Om sannolikhet. Vi måste nog ändå börja relativisera sanningen, menade Tage (obs ironi!); en sak som inte ens är sannolik kan ju ännu mindre vara sann, eller hur?
“I’m sick and tired of hearing things/from uptight, short sighted, narrow-minded hypocritics/Just gimme some truth.” Sjöng John.
“På sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det, för då kan vi ju vara nästan helt säkra på att det inte händer igen. I varje fall inte i Harrisburg. Och iallafall inte samtidigt som förra gången.” Sade Tage.
Jag är precis som John & Tage sjukt frustrerad över att det inte finns några sanningar längre. Idag är verkligen sanningen fullkomligt och fullständigt relativiserad – och man får ju god lust att osäkra revolvern när man för miljonte gången under det senaste decenniet hör någon tvärsäkert (dessutom) slå fast att “det som är sanning för dig är inte sanning för mig”.
Fake news är ju nästan att föredra, för de utgår ju iallafall ifrån en sanning. Men att säga att det inte finns några?
Efter det kan det liksom vara fritt fram för vilka klyschor som helst: “Det är aldrig ens fel när två träter.”
Man vill bara ställa sig upp och skrika: “DET KAN DET VISST VARA.”
“Tänk på blodtrycket”, säger mina vänner. “Han är ju alltid arg”, säger mina ovänner.
Om man är väldigt tydlig blir man inte sällan anklagad för att vara just arg. Tydlighet blir förknippat med ilska. Jag fick en gång ett fint stipendium där de i motiveringen skrev att “han är alltid arg”.
Nej, men jag försöker alltid vara tydlig. Och jag tror att det ofta finns en sanning, men att man på väg mot den sanningen också kan hitta andra sanningar, vilket betyder att man alltid måste ställa sig en massa nya frågor, och ibland måste man kanske revidera sin uppfattning och ifrågasätta sig själv och fundera över om ens egna övertygelser verkligen bottnar.
Men sanningen finns där någonstans, det är ju den vi letar efter. Hela livet. Hela tiden. Har man inte helt enkelt gett upp när man plötsligt slår ut med händerna och högt meddelar världen: “Äh, här finns ingen.” Sanning alltså.
Det finns krafter som vill att vi skall ge upp. Nöja oss med deras halvsanningar. Sådana man inte behöver anstränga sig för att leta efter.
Just nu gäller det att intensifiera sökandet efter allt som är sant.
