När jag börjar prata om nyanser brukar jag inte sällan få på käften: “Du som är så hård, så elak, så arg, så kompromisslös i dina omdömen”.
Äger jag verkligen förmågan att nyansera?
Jag vill själv tro att jag alltid satt nyanserna främst, ibland tvivlar jag. Jag har dock alltid velat vara tydlig, i det mesta jag skriver – rak, uppriktig. Jag upplever däremot att reaktionerna på det jag skriver om allt oftare saknar både nyanser och vilja att läsa en text med ett öppet sinne.
Det är tidens anda. Reagera på 140 tecken. Reagera på uppstuds. Ge mig 15 sekunders uppmärksamhet. Tack.
Jag har en stor läsekrets via Dagens Nyheter. En stor läsekrets genom Icakuriren. Folk är mycket smartare än vi journalister ofta vill tro, en flod av dagliga mejl talar sitt tydliga språk: Folk kan i allmänhet läsa, och läser bra – men en stor, högljudd grupp tolkar ofta långt innan de läst klart ingressen (som jag sällan själv skriver!).
Utifrån den drar de sedan hårresande, hiskeliga slutsatser. Redan efter en mening i ett aggressivt mejl kan jag tvingas inse att den här personen verkligen inte har läst det jag skrivit. På fullaste allvar, och det verkar inte bekymra henne / honom det allra minsta: Ett mejl kommer lastat med invektiv, hot och hat. Jag bekymrar mig sällan av rent personliga skäl, aldrig faktiskt, men den här klimatfrågan skrämmer mig just nu nästan mer än det riktiga klimathotet.
Skrev för någon vecka sedan i Dagens Nyheter om hur Sommarsverige numera marineras i alkohol, hur man allt oftare ser berusade föräldrar och bedrövade barn, hand i hand. Lite överallt. Lite för ofta. Jag skrev om mitt eget drickande, om hur alkoholen har givit mig mycket (för att citera Klas Östergren), och hur den nästan berövat mig allt.
Inte sällan med en viss samtidighet.
De flesta som mejlade resonerade kring texten – oroväckande många var a) hysteriskt upprörda över att jag romantiserade alkoholen, b) hysteriskt upprörda över att jag baktalade alkoholen eller c) jag måste väl ändå varit full när jag skrev texten… ?
Hur svarar man på sånt? Jag brukar nästan alltid, oavsett, svara med ett “Tack för trevligt mejl”.
Folk är förbannade, jag är också förbannad – men vet vi verkligen vad vi är förbannade på? 25 procent av alla röstberättigade är snart Sverigedemokrater (var fjärde!), och mina erfarenheter säger att just dom verkar vara mest förbannade. På allt, och alla.
Vi andra sitter och parerar, som jag, och väntar på att någon eller något, skall dyka upp och presentera ett politiskt alternativ.
Finns det något sådant, som inte är fyllt av invektiv, hat och hot?
Jag tror alternativet finns i oss själva, i vår egen förmåga att tänka själva. Vi måste skapa en tredje kraft. Fylld av nyanser, inte så många tvärsäkra svar, men med många intelligenta frågor.
