Johan Croneman: “Världen behöver våra minnen”

Man glömmer det mesta, men kommer ihåg mer och mer. Det är bara en av många åldersparadoxer.  Antingen är den biologiska klockan så listigt konstruerad...

Man glömmer det mesta, men kommer ihåg mer och mer. Det är bara en av många åldersparadoxer. 

Antingen är den biologiska klockan så listigt konstruerad – eller så är vi så smarta att vi vid en viss ålder lär oss att glömma nuet för dået. Det är förrädiskt, man gör kanske inte helt rätt i att förtränga samtiden – men det är svårt att stå emot.

Det är lätt att glömma att man är kluven.

Efter femtio-sextio börjar man få tag i den ena tråden efter den andra, saker som hände för fyrtio år sedan, man minns ordagrant vad någon sade i ett gräl på en fest på landet i slutet av 70-talet – medan man glömmer tvättider, mjölken på spisen, ett samtal man måste passa, ett möte på stan.

På en grisblink.

Man tittar ut genom fönstret en natt och man minns plötsligt en annan natt och ett annat fönster, och man minns att man rökte och man minns vad man hade på sig och att man försökte förstå det som inte gick att fatta, att hon gått ut genom den där dörren och att hon aldrig skulle komma tillbaka in igen.

Jag minns när vi åkte med rockklubben Errols från Göteborg till Köpenhamn och mötte en bokningsfirma i en fotbollsmatch ute på Amager, och jag minns hur gräset doftade och ölen smakade och vad den vackra danskan hade för färg på sin amerikanska collegejacka. Jag har samtidigt svårt att minnas samtalet med min bästa kompis från igår, skulle vi ses den 16:e eller 17:e i nästa vecka, man borde givetvis skriva upp, men det gör man aldrig. Anteckna måste bara mycket gamla och mycket glömska, ­eller hur…?

Man minns mönstret på mormors klänning på balkongen när man åkte därifrån, och man var bara sju år och hon vinkade hela vägen, tills man försvunnit runt kvarteret – de ringer från Karolinska, jag får en tid efter ett återbud till på torsdag morgon. Minnet av det samtalet är som bortblåst samma eftermiddag.

Och glömmer man nu inte så börjar ändå de flesta lite till åren komna jobba med det vi kallar selektivt minne, det vill säga man minns det man vill minnas.

Vi som blivit lite äldre borde bättre försöka bidra med våra minnen, samhället behöver dom! Plötsligt minns ingen vad till exempel rädsla, skräck och främlingshat leder till – trots att det för bara några generationer sedan ledde till mänsklighetens största katastrof hittills, 50 miljoner döda bara i Europa. Det gäller att aktivera minnet innan valet! De äldres kollektiva minne.

Ingen verkar tro att en ny katastrof kan inträffa, men det kan det förmodligen – särskilt som den redan tycks vara på väg.

Det gäller inte bara att fundera innan valet – det gäller att minnas också. 

Johan Croneman:

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top