För några år sedan såg jag en fantastisk dokumentärserie på UR (SVT) om hur mänsklighetens skilda civilisationer hade gått under. Det fanns både små och stora saker som var jämförbara, till synes olika historiska händelser utlöste undergången, efteråt kunde historikerna studera många likheter. (Jag har varit inne på samma spår förut, jag vet, men jag tänker på det snart varje dag!)
Den västerländska civilisationen, som vi känner den, vår egen alltså, är i slutet av sin era.
Maktbalansen kommer att förskjutas. Västerlandets dominans blir historia. Vi kan tycka vad som helst om det, vi kommer säkert att försöka försvara oss – men förr eller senare, ganska snart, så ersätts vi av ett annat slags maktcentrum. Ett annat imperiebyggande tar vid. Vi hamnar i periferin.
För ungefär 150 år sedan samlade man runt om i Europa in pengar till de svältande i Norrland. Svår missväxt gjorde att norrlänningarna svalt ihjäl, det pågick under flera år. 60 000 svenskar valde/tvingades att mellan 1866 och 1869 att utvandra till Nordamerika. Ett annat slags flyktingkatastrof. Det kommer högst sannolikt att drabba oss igen, kanske måste våra barnbarnsbarn ge sig iväg till andra länder för att försöka överleva…?
Hundrafemtio år, det är en grisblink i historien. Det är med andra ord rätt löjeväckande att vi fått för oss att vi i väst kommer att dominera världen i årtusenden framåt. Med bibehållen makt, militärt, ekonomiskt och ideologiskt.
Historikerna kunde se ett tydligt gemensamt flyktbeteende som uppstod strax innan undergången, precis vid växlingen, på gränsen till en ny civilisations födelse, ett flyktbeteende som delades av både makten och folket: Man valde helt enkelt att kika åt ett annat åt, låtsades som om det regnade, körde huvudet i sanden.
En gemensam nämnare var till exempel skådespel – och bröd. Ett absurt intresse för mat odlades till exempel av den sönderfallande romerska eliten. Man grottade ner sig i matlagning och framför allt kockar upphöjdes till stora megastjärnor. Man frossade och – blundade.
Känner ni igen er?
Och skådespelet?
Gör vi något annat än diskuterar tv-serier? Ibland verkar det vara det enda som riktigt berör oss, och bekymrar oss: När kommer nästa säsong av vår favoritserie? “Har du sett den?” “Den måste du se!” “Jag stängde in mig och såg de tre första säsongerna under min första semestervecka.”
Jag är givetvis också ett offer, jag har ägnat nästan ett helt liv åt att kommentera och kritisera film och television.
Jag vaknar ofta upp nu för tiden och funderar på om det verkligen har varit ett bra livsval. Eller viktigt?
Det är kanske i alla fall nödvändigt att ställa frågan.
