Hur kan man välja att bo i ett klimat som egentligen är livsfarligt? Där minusgraderna kryper ner till en omänsklig kyla och håller sig där, ibland veckor i sträck. Där kroppshållningen, längst in under lagret av kläder, börjar likna ett järnspett.
I den gamla kåken där vi bodde när jag var barn stängde vi av ett rum för att spara värme över vintern. Bakom den stängda dörren låg det tysta, välstädade rummet med de fina vinröda fåtöljerna. Därinne stod telefonen på den låga bokhyllan, och därför var man ibland tvungen att gå in där. En svart bakelittelefon med tung, iskall lur, som gjorde att tjejsnacket förblev extremt kort. Jag hackade tänder när jag pratade med min kompis samtidigt som jag såg mig omkring. Rummet kändes som en parentes från den vanliga världen.
Det var ett rum som väntade.
Vi alla väntade. Vi kurade ihop oss i stora sovrummet och eldade i kakelugnen. Vi hade närheten till varandra och lyssnade till pappas berättelser. Vi hade kaffe och vetelängd, bastubad två gånger i veckan, stjärnhimmel som om någon stuckit hål i en sammetsmatta så att ljuset från himlens balsal sipprade ut och ner till oss på jorden.
Men med sommaren utvidgades världen. Moster Vera kom från Helsingfors iförd chiffongklänning och hatt, berättade om sin resa till Bosporen och Svarta havet och hade med sig presenter. Hon var liten, och späd som en docka, men hon var mammas storasyster och väldigt bestämd. Hon tog plats men på sommaren hade vi ju gott om den varan. Hon och kusin Katri flyttade in i det vädrade finrummet. Mina syskon och jag inredde sommarrum uppe på vinden eller i strandstugan, eller på glasverandan mot sjön.
Plötsligt var världen stor och öppen. Gränslös. Vi var med ens rika. Och på sommaren var det så mycket lättare att hålla i den solvarma svarta telefonluren och ringa till sin kompis och fråga på vilken strand vi ska bada just idag.
Jag är stor nu och får bestämma, men ändå har jag valt att bo i Kuopio och i Umeå. I det här kalla klimatet. Så slår det mig att det här inte handlar om värme eller kyla. För någon annan är det vintern som betyder frihet med snöskoter över vidderna. Vi pratar inte om vädret här. Utan om människorna. Närheten och friheten. Syskonen, vännerna, en moster i chiffong. Pappas berättelser, mammas dofter och lyckan även när man längtar. I årstidernas hjärtrytm förhåller vi oss till varandra. Vi bor där våra kära bor. Vi kurar ihop oss framför brasan eller teven, eller springer omkring och räknar varandras myggbett.