“Ni är galna renoverare”, säger tonåringen i huset. För rum efter rum går vi igenom det gamla trähuset och målar, river och tapetserar, lägger in, tar ner och spikar upp. Alltid ett projekt på gång. Och varje projekt kräver beslut. Varje beslut kräver diskussion, alternativa lösningar och tid för att mogna.
Igår tapetserade vi två väggar i ett rum. Beräkningen på materialåtgången var nästan rätt: det saknades en halv våd! Det fanns två möjligheter: köpa en till rulle, eller att göra ett snyggt avslut kring dörröppningen.
Livet vimlar av beslut. De flesta fattar vi utan att fatta. Ska jag trä strumpan på foten eller på handen? Låter löjligt, men också det är ett beslut. Det bara sker automatiskt.
Många gånger har jag inte ens förstått att jag stått i ett vägskäl. Först efteråt kan jag se att många små val tillsammans lett till någonting större. Vissa saker har fått stora konsekvenser, men hur kom besluten till?
Jag följde med min syster och flyttade till Sverige. Hakade jag bara på, eller bestämde jag mig för att haka på? Jag blev bildlärare. Var det för att jag kom in på utbildningen, eller för att det var min dröm? Jag fortsatte att studera svenska. Visste jag då att nästa stora beslut, sådär tjugo år senare, skulle vara att säga upp mig och bli frilansande poet? Jag träffade en man. Visste jag då att jag en dag skulle vara en galen renoverare i ett frontmannahus* i Finland?
Ibland ber människorna om goda råd. Vilket enormt ansvar det innebär! Det kan ju handla om en persons framtid, jobb, kärlek. Tänk om de gör som jag säger, och allting blir fel. Sedan ångrar de sig resten av livet och skyller på mig! Det är otroligt att det finns folk som går in i politiken och både vågar och vill fatta beslut för andra.
Då tänker jag på min pappa. Han hade åsikter om allt. Han diskuterade gärna min utbildning, en bild jag målade, eller vad jag ville bli när jag blev stor. Han hade åsikter även när jag inte bad om dem. Men sedan sa han alltid: “Du behöver inte göra som jag säger. Gör det som blir bäst.”
Det har följt mig. Om jag tar in andra människors åsikt, är det ändå jag själv som i slutändan står för mitt beslut. Om någon ber mig om en åsikt, levererar jag naturligtvis en hel rad med synvinklar, men hoppas att min vän, min elev, eller mitt barn kan fatta ett bättre, eget beslut. Ett som man kan leva med resten av livet.
Så här står vi nu och funderar, hur sjutton ska vi göra med den sista biten av väggen. Vad tycker du?
* Frontmannahus är en typ av trähus som byggdes i Finland efter kriget, när det fanns ett stort behov av nya hus. De som varit med vid fronten blev tilldelade en tomt och kunde gratis välja mellan några varianter av ritningar, men alla hade samma proportioner.
