På min vägg hänger en väldigt tung bild. Den är gjord av sten, och det är jag själv som gjort den för ungefär fyrtio år sedan. På den tiden gick jag i gymnasiet, och i en attack av kreativitet ville jag göra en tavla. En mosaik.
Materialet var små stenar som jag hade samlat längs grusvägar och älvstränder. På studentrummet sorterade jag alla stenarna utifrån nyans, svart, grått, vitt, rött och brunt. Sedan klistrade jag fast stenarna på en masonitskiva. Bilden som växte fram var en människa i profil. Kanske en ung flicka. Till slut föreställde bilden två personer. Då tänkte jag inte så mycket på motivet, det viktigaste var att få till nyanserna, men nu när jag ser på bilden, har den mer och mer börjat föreställa min syster och mig på den tiden.
Vi bodde tillsammans, långt hemifrån. Hela dagarna gick vi i skola, hon på universitetet, jag i gymnasiet, och blev totalt utmattade av det svenska språket, alla intryck, allt nytt, allt svårt, hemlängtan. Jag minns hur jag räknade dagar till jullovet, för då skulle vi för första gången åka hem. Så småningom, redan nästa vår, hade vi lärt oss svenska, fått vänner (och pojkvänner) och jag hade slutat räkna dagar. Det var då jag gjorde tavlan.
Min syster minns mig som liten, och när jag i studentkorridorsköket läste på makaronipaketet för att lista ut hur det skulle öppnas. Hon minns hur jag satt och klistrade stenar. Hon har minnen om mig. Det är värdefullt. Min väninna, Åsa, som gick samtidigt med mig i gymnasiet, minns när jag kom till gruppen i engelska. Hon säger: “Du var den lilla flickan som kom från Finland!”
Jag är så lycklig över att det existerar människor som delat min värld i årtionden. Man är inte rotlös om det finns människor som minns en. I stenmosaiken sitter två människor nära varandra. De ger varandra trygghet. Det är jag evigt tacksam över.
För hur ensam är inte en människa om ingen annan delar ens historia. Det är svårt att berätta om ett liv som ingen annan varit med om. Särskilt om det rör sig om ett land och ett språk som ingen känner till. Erfarenheterna håller sig på en distans och är nästintill omöjliga att förklara.
För några veckor sedan, på ett poesiuppdrag, mötte jag en ung pojke. Han hade bott tre år i Sverige och läste en egen dikt på svenska. Människornas ansikten tändes när de lyssnade på honom. Jag hoppas att när han i framtiden är en medelålders man, kan någon säga: “Minns du när vi var unga? Jag kommer ihåg att du skrev en dikt.”