Åsa Moberg skriver i sina memoarer Livet att hon inte hade stått ut med att få en dotter eller son som var som hon. Då var hon lika gärna utan barn. I en P1-intervju gråter Moberg och säger: “Jag hade ju kunnat vara snällare! Jag hade kunnat gå på hennes femtioårskalas. Men jag hade principer.”
De gick ut på att hon som ett slags politiskt ställningstagande var emot allt från familjen till traditioner till födelsedagar och högtider. Mest av allt var hon emot sin mamma. Det var väldigt trendigt att ta parti mot mamma på sextiotalet.
På samma sätt hade jag aldrig stått ut att ha ett barn som var som jag. Som i alla lägen måste bestämma precis allt. Vilken mat vi skulle äta och när. Vart vi skulle resa och om och när. Som inte gick att övertala till någonting, ville jag inte åka med någonstans gjorde jag inte det.
Ville jag inte följa med och träffa släkten gjorde jag inte det. Ville jag inte plugga vidare efter gymnasiet gjorde jag inte det.
Jag gjorde aldrig någonting som jag inte hade lust till. Och när jag ville göra någonting skulle alla andra också vilja det.
Jag var helt outhärdlig. Och det enda mamma och pappa gjort är att alltid lyda min minsta lilla vink. De har alltid ställt upp, alltid hjälpt till, alltid lyssnat på mina evighetsutläggningar om en massa fullständigt ointressanta bortskämda saker.
De har alltid varit intresserade, nyfikna, undrat hur jag har det, velat ses.
Jag är skyldig dem så mycket att det aldrig går att tacka tillräckligt. Ofta tänker jag på hur någon vill träffa den här oerhört jobbiga människan som är jag. Kanske krävs det att det är en familj? För annars ids ingen?
Den här sedan barnsben felfria präktiga personen som faktiskt inte är lätt att tycka om? Hon som går där med disktrasan i högsta hugg och klagar på att alla andra gör fel?
Jag minns hur jag njöt av att städa hemma hos min pappa när mamma hade flyttat. Hur jag började med att ta ut alla dukar och mattor. Hur njutningsfullt det var att se dammet sugas in genom dammsugarslangen. Gruset som rasslade innan det försvann i påsen. Den goda doften av nyskurade golv.
Handfaten! Badkaret! Den totala njutningen av att skrubba handfat med Ajax. Blänket. Glansen. Fönsterputs på alla speglar. Att efteråt gå och inspektera radhuset som en pompös gubbe som till häst överblickar sina ägor. Makten att få vara den som bestämde över vilken mat som köptes hem. Jag gjorde ofta fläskfilé med crème fraiche och ris. All mat blev god med crème fraiche.
När vi bilade på sommaren packade jag matsäck och en rödvitrutig duk som skulle ligga ovanpå rastplatsens träbord. Hur gammal var jag då? Fjorton? Det var himla trevligt, minns jag att jag tyckte.
Visst borde jag ha varit snällare mot min mamma när jag var ung.
Och som Linda Boström Knausgård skriver i Välkommen till Amerika. Att jag inte lät henne finnas till för mig. Att jag inte tog emot någonting av det hon gav.
