En gång skulle min man och jag kasta en trädgårdsgunga vi haft på stugan. Den hade sits av trä och ställning av metallrör, men den var gammal och rätt som det var kunde den rasa. Vi demolerade gungan, men bitar av den blev kvar och fick nya uppgifter. Fortfarande har vi ett par metallstänger kvar på eldplatsen, de fungerar som eldgafflar. Och själva sitsen blev ett fotstöd under en trädgårdsbänk.
Vårt liv är hela tiden en balansgång mellan att kasta och att spara. Ibland tycker min man att jag slänger för mycket. Och ja, jag finner stor njutning i att åka till återvinningscentralen och bli av med skräp. Jag älskar att kasta trasiga saker. Saker som inte heter något. Den här sommaren har vi kört iväg fem lass med släpvagnen. Det är så befriande. Impregnerat virke hamnar i en container, plast i en. Metall i en avdelning för sig och kvarblivna kakelplattor i en annan. Egentligen är det skrämmande stora mängder material som samlas där på tippen, men att sortera skräpet gör att man känner sig lite duktig. Och när släpvagnen är tom, känner vi också oss själva lite lättare.
Då och då händer det dock att strax efter att vi slängt en masonitskiva, upptäcker vi att det är precis vad vi skulle behövt till att ha bakom piltavlan. Att vissa saker visst kan återanvändas, de kan ingå i ett nära kretslopp och få en ny funktion. Som bitar av trädgårdsgungan. Eller gamla fönster vi fått av en vän, som blev ett växthus. Vi kan inte kasta allt. Men vi kan inte heller behålla allt.
Någon har sagt att skräp egentligen är saker på fel plats. I många år har jag haft en helt funktionell och behändig limepress liggande i kökslådan. Så hade vi knytkalas med hela min mans släkt. Trettonåriga systerdottern bjöd på sin specialitet, en cheesekake med pressad lime. Men hon hade inte ens hört talas om limepressar. “Du ska få en present av mig”, sa jag, och plötsligt hade den gröna tingesten fått ett nytt hem, ett nytt liv.
Att ge bort, att återanvända, att återvinna, att bränna upp. Kanske kan man börja tänka i andra änden, att inte köpa så mycket. Kanske kan jag strypa det där flödet av material som forsar genom mina händer. För antalet saker jag behöver är ganska begränsat. Innerst inne handlar allt om klarhet, tänker jag. Både inuti och omkring mig. Jag vill omge mig med de saker jag verkligen använder eller har glädje av. Inget mer. Och det händer att jag går runt i en inredningsbutik utan att köpa någonting alls
