• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Linda Skugge: Hjälp era medmänniskor

    Jag minns de sexhundra kronorna till den ensamma mamman som på sin blogg skrev att hon inte hade några pengar till sommaren. Jag hade tänkt att köpa ett par jeans, men efter att ha läst det där behövde jag verkligen inga nya jeans längre.

    Jag minns de tvåtusen kronorna till mannen som gått i personlig konkurs och presenterna till hans extradotter som jag skickade med, jag tänkte att han antagligen inte hade råd att ge henne något. Dessutom skickade jag med Helen Macdonalds trösterika bok H is for hawk eftersom jag vet att han älskar falkar. Jag minns tusenlappen till hon som har cancer och inte hade pengar för att klara sig månaden ut. Jag minns tusenlappen till den unga tjejen med Addison som inte fick vare sig sjukskrivning (nähe du, ALLA med Addison mår minsann bra bara de tar kortison), a-kassa (jaha du, men då måste du lägga ner ditt bolag, jaha är du fotograf säger du? Inte vårt problem) eller soc. Jag minns "lånet" på femtusen till den kämpande frilansskribenten i en döende bransch.

    Ja, jag minns alla gånger jag skänkt bort pengar och hur otroligt bra det känns varje gång jag kan hjälpa till. Jag känner så starkt att hjälpa andra är min lott i livet. Jag har aldrig känt det där så kallade shoppingruset, däremot mår jag fantastiskt bra alla gånger jag känt att jag verkligen hjälpt någon, om så bara med en hundring eller förmedlat en kontakt som leder till ett uppdrag.

    Som egenföretagare sedan ett helt liv har jag alltid vetat att det så kallade systemet inte fungerar, att det gäller att bara jobba på hur dåligt man än mår (tills man blir så dålig att man ligger ner och inte längre är kontaktbar), och därför känns det konstigt att läsa att Charlotta von Zweigbergks fantastiska bok Fattigfällan borde bli något slags grundkurs i ekonomi. Vad är det alla inte har förstått, undrar jag försynt? Och hur ska det gå nu när den så kallade "gig-ekonomin" tar över där allt fler tvingas bli egenföretagare? Som egenföretagare kan jag säga att det verkligen inte passar alla, det är få som klarar av att ta in så mycket uppdrag varje månad som krävs för att få ett drägligt liv. Och den dagen man blir sjuk hamnar man ganska omgående i fritt fall. Och då kan man verkligen inte hoppas på en massa välgörare där ute som skickar pengar eller ger en uppdrag. Jag som har varit där vet hur tomt det var i brevlådan: hoho! Var är mina vänner? Vem vill ge en sjuk människa lite uppdrag så att hon kan försörja sina barn? Nä, det var en rakt igenom trist historia.

    Om jag tänker fortsätta att hjälpa folk trots att jag är så bitter? Jajamen, eftersom det får mig att må så bra och skänker livet mening.

    Om jag har skickat pengar till Charlotta? Självklart. Och jag hoppas att fler gjorde som jag och hjälpte sina medmänniskor. 

    Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!