Ska vi äta med Familjen idag? frågade Sofia sin mamma. Gunilla skrattade, som hon brukar, högt och glatt. Ja, de skulle äta söndagsmiddag med Familjen, och Familjen var jag och mina barn. Gunilla och jag hade valt varandra, och efter Sofias fråga började vi kalla vårt arrangemang för Familjen.
För ingen av oss hade egen familj i Umeå, Gunilla var från Skåne och jag från Finland. Idén var enkel. Vi turades om att äta middag hos varandra de söndagar vi hade barnen. En gång i månaden var det min tur att laga mat. En gång i månaden fick jag och barnen komma till dukat bord. Det var som att komma till föräldrarna, bli tonåring igen, som inte ens behövde hjälpa till med disken. Bara bli omhändertagen, äta gott, mycket och länge. Och prata.
Så, under ett helt decennium, varannan söndag på Östra Ersboda, åt vi lasagne och linssoppa, köttfärssås och broccolipaj, sallad och efterrätt, och debatterade piercingar och Big Brother, nedladdning och integritet. Vi diskuterade stormakters krig i avlägsna länder, människor som hoppade från brinnande tvillingtorn, och om man ska kalla graffiti för klotter eller konst. Högljutt och intensivt.
Jag tror att barnen fick mer än bara varierade måltider. Ylva har sagt att Gunilla var en extra mamma för henne, någon som innebar stabilitet. Magnus och Nils-Petter lämnade sina datorer och spel för att vara med. Sofia övade sig i konsten att debattera och stå för sin åsikt.
Våra ungdomar blev vuxna. Både Gunilla och jag flyttade från Ersboda och har sökt oss till våra rötter, i Skåne och i Finland. Men för några veckor sedan var Gunilla i Umeå för att hälsa på hos Magnus och vi träffades under Littfesten. Jag hade ett jobb på eftermiddagen, så middagsarrangemanget blev som förr. Gunilla och Magnus fick ta nycklarna till min lägenhet. När jag kom från jobbet var maten klar! Vilken lyx.
Våra samtal böljade som förr, från föredrag om Syrien till Strömsö på tv. Om det syns i ansiktet om någon gör knipövningar. Vi skrattade. Vi pratade om filmer vi sett och människor som flyr. Hunger. Familjer som splittras av krig. Och vi stannade upp. Vad hade hänt sedan vi senast åt middag med Familjen? Vad har hänt i världen? För 15 år sedan pratade vi om krig som var på avstånd. Nu kändes det som om allt kommit närmare. Blivit en realitet. En förändring hade skett.
Det blev en kort tystnad vid matbordet. Vi tänkte på familjer, andra familjer, familjer som man fötts till, och dem man valt. Familjer som älskar en.