Det gick plötsligt upp för mig varför jag har ett sådant extremt stort behov av att få vara ensam. Eller snarare: det gick upp för mig varför det tar så enormt mycket energi att hålla på att behöva träffa folk. Vad är det för styggt otyg, egentligen? Det här att man prompt måste åka någonstans där det alltid är dragit och kallt och aldrig finns något som jag kan äta eller dricka (jag dricker inte alkohol, bubbelvatten, kaffe, vin), och så ska man sitta där och skaka av köld och tjattra i timmar och det är ju sällan omistliga saker som man pratar om. När man kunde ha varit hemma och legat under varma täcken och läst en bok eller sett en film.
Det som gick upp för mig var att jag inte för mitt liv kan förstå varför de ska träffa just mig. Kan de inte sitta där i kylan och träffa någon annan? Det måste väl rimligtvis gå lika bra? Det finns nämligen ingenting hos mig som gör att det är just mig som de måste träffa.
Det sociala livet gör att jag ständigt känner mig jagad. Det stör mitt liv, så som jag vill leva det. Jenny Diski har beskrivit det så bra i boken Främling på tåg – Hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika. “Till skillnad från katter stör människor mitt begripande av verkligheten, de står i vägen så att jag inte kan lära mig något om mig själv, förvirrar min förståelse av hurdan jag är, som går ut på att ensamheten är ett fulländat tillstånd och att jag helt enkelt önskar få vara för mig själv.” (Min kursivering.)
Förutom att katter också – då mer bokstavligt talat – står i vägen, ni vet hur de ställer sig ovanpå boken man läser, lägger sig ovanpå datorn man skriver på. Men de pratar inte! Och de värmer en!
Den norska författaren Hanne Ørstavik skriver i den fantastiska romanen Hyenorna om att vilja, nej, att vara tvungen att, vara ensam. I boken kommer hon fram till att hon inte längre behöver skämmas för sin självvalda ensamhet. Hon skriver “att vilja vara för sig själv. Vara ensam. Det kanske inte är något hon gör mot någon. (…) Ingenting hon måste gömma undan, skämmas över. Något abnormt, äckligt eller fult. Något fel, en defekt. En brist.”
Ensamheten som något fult, som en defekt? Ja, det är så det känns när man inte blir lämnad ifred, när man inte själv får välja.
Suzanne Brøgger skriver i Det pepprade suset att hon lever i “en tillbakadragenhet som inte är avskurenhet”.
Ja, ett tillbakadraget liv utan att vara avskuren, exakt ett sådant liv vill jag leva. Är det för mycket begärt?
