Linda Skugge

"Jag behövde inte skälla någonting"

Linda Skugge

Ni vet den där rastlösheten folk utstrålar bakom en i kassakön, då de bara har en vara och man själv har ett berg i kundvagnen. De ställer sig lite för nära eller vankar av och an, och suckar lite för högt. Om jag alltid skulle släppa förbi dem som bara har ett fåtal varor medan jag har trebarns-familjsvansinnet skulle jag aldrig komma fram till kassan.
Den här gången var det annorlunda, efter de vanliga suckarna ställde hon sig framför mig i kön, utan sina varor, nere vid bandet. Detta var nytt, tänkte jag, medan jag packade upp alla varor. Hon åbäkade sig och höll på och jag fattade ingenting tills hon sa, med alldeles för hög röst: “Men jobba snabbare Samuel!”
Aha, hon flirtade med kassören! Utan att skämmas det minsta inför min närvaro började hon stöta på killen som hon uppenbarligen var bekant med. Hon var den där typen av tjej som flirtar genom att spela arg. Hon gastade lite på den stackars kassören om att hon var sen och att det var hans fel. Själv skulle jag blivit jätterädd för henne men killen bara myste och verkade tycka att tjejen var hur härlig som helst.
Hur kan skälla passera som flirt? Det verkar jätteobehagligt att bli skälld på offentligt bland alla människor. I min värld är man snäll mot dem man gillar.

När jag tänker efter är det helt häpnadsväckande att jag överhuvudtaget lyckades bli gift och få tre barn eftersom jag aldrig förstod att man skulle skälla på killarna. Jag var motsatsen till det som Agneta Pleijel skriver om i biografin Spådomen, om hur hon hela tiden var tvungen att slingra sig ur de oupphörliga sexuella kraven, “det var som att gå genom en tät häck av fordringar – men utan att såra. (-) Ett evigt käxande och tjatande från män som inte tålde att bli avvisade”. Hänfört slukar jag Pleijels bok om alla män och kroppsvätskor och förälsk-
elser. Mitt liv var fritt från det där käxandet och någon tät häck av fordringar har det då aldrig funnits. Helt plötsligt, som en blixt från rymden, ringde en ung man som jag var bekant med upp mig under den där varma VM-sommaren 1994. Han undrade om jag ville ses. Ses? Jag? Var han säker på att han ringt rätt person? Jag kunde tipsa om många andra långt mer spännande och roliga personer. Visste han om att jag liksom inte är så rolig att hänga med? Jag måste läsa väldigt mycket och jag bjuder inte hem folk och går inte på middagar och jag tycker inte om att resa bort på sommaren. Jo, han hade kommit rätt och sedan gifte vi oss. Jag behövde inte skälla någonting.

 

Av Linda Skugge

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top