• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Linda Skugge

    "Jag skapar, alltså finns jag"

    "Sången om Veronica är en fågel, en blå strimma mot jord, en skiss, en handstil i knubbigt driv, som liksom klättrar i musik, ofta i ett afrosväng." Så skriver Suzanne Osten i den nyutkomna boken om textilkonstnären Veronica Nygren.
    Jag väver, alltså finns jag hette en av hennes utställningar.
    När jag var liten lekte jag aldrig. Jag förstod inte ett jota vad man förväntades göra med de där olika plastfigurerna. Man skulle tydligen hålla i dem och "gå omkring" med dem på golvet. Och säga en massa olika saker. Men vad? Och framför allt varför?
    I stället satt jag och sydde. Det var något som ständigt påpekades. Linda sitter bara och syr och syr och syr. Ungefär som med Ferdinand, varför leker du inte med de andra barnen? Nej jag trivs bättre här. Jag syr, alltså finns jag.
    Sy och sticka var roligt. Att skapa vackra saker med mina egna händer kändes
    meningsfullt och gjorde så att jag mådde bra. Men ändå… att barn sprang omkring med obegripliga plastsaker och skrek ifrågasattes inte. Det ifrågasattes dock att ett barn självmant valde att lugnt och stilla sitta och sy.

    Som förälder har jag heller aldrig lekt med barnen. Om jag inte förstod leksakerna på min tid så förstår jag dem ännu mindre nu. En massa små obegripliga figurer. Hårda plasthundar med vickande huvuden, vad är syftet med dem? Barbiekopior i olika utföranden så som porrdockor med gigantiska munnar eller något slags goth-tjejer, som man då ska göra vad med? Eller värst av allt, tjej-legot. Som om tjejer inte skulle klara av att bygga med för många eller för små bitar. Var är tråden till att finnas till?
    Men plötsligt en dag såg jag en massa små pyttesmå gummiband i olika färger som man skulle göra armband av. Efter några dagar hade min åttaåring övergett armbanden för mer avancerade saker som blommor, glassar, regnbågar, pandor.

    Dessa geniala gummiband måste vara vår tids variant av tändstickor och kottar. Av ingenting skapas allting och precis vad som helst. Endast fantasin sätter gränser. Att se små barn sitta som ljus i timmar med högar av pyttesmå gummisnoddar framför sig är fantastiskt.
    Inga fler bisarra plastfigursinköp till ingen nytta alls. Inget tröttsamt flicka får rosett, pappa bär portfölj. Äntligen något som jag kan göra tillsammans med
    barnen. Något som de älskar och som dessutom kan bli en inkörsport till riktigt handarbete som virka, brodera och väva. Ja, till att finnas till på riktigt, att förstå Veronica Nygrens fågelsång.

     

    Av Linda Skugge

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!