Efter att ha sett Richard Linklaters (Before sunrise, Before midnight, Dazed and confused med flera) fantastiska film Boyhood så blev jag ännu mer övertygad om att katters fallenhet för att stöta bort sina ungar när de är redo att flyga är naturens mest rätta sätt att hantera familjen.
Boyhood är Linklaters helt makalösa filmprojekt som han rodde iland efter tolv år och är väldigt kortfattat en
pojkes väg mot vuxenblivandet på 164 minuter. Samma skådisar (Patricia Arquette som mamman, Ethan Hawke som pappan, Linklaters dotter Lorelei som dottern och fantastiska Ellar Coltrane som huvudpersonen Mason) filmade några månader varje år i tolv år och resulterade i denna otroligt fascinerande och jättekonstiga film om egentligen ingenting. Det handlar bara om… livet. Och det är vare sig roligt, snyggt eller spännande. Det bara är.
I scen efter scen får vi se håglösa tonåringar som bara är obekväma i sina föräldrars närvaro. Vad föräldern än gör så är det fel, skapar missnöje och osämja. Vad är vitsen med den stress som den ger alla inblandade? Vad är meningen med det enligt Moder natur?
Jag såg Boyhood med min äldsta avkomma och berättade om hur katter gör och att det är helt normalt att tonåringar inte tycker om att vara med sina föräldrar. Alla har det så. Att det liksom är meningen. Som ett slags naturlig utveckling inför att de ska stå på egna ben som vuxna. En direkt livsnödvändig frigörelseprocess. Det är bara för ungarna att gnälla på och för föräldrarna att stå pall och som ett tyst mantra tänka “det är meningen det är meningen det är meningen”.
Men så läser jag den världsledande kattexperten John Bradshaws bok Cat sense (från 2013) och får veta att katthonor inte alls stöter bort sina ungar, utan det är bara hankatterna som stöts bort och det på grund av risken för inavel. I själva verket så lever katter, om de själva får välja, i ett matriarkat där systrarna, mamman och mormodern hjälps åt med att uppfostra och tvätta ungarna och jaga hem föda.
Min tonårsdotter tittade på mig och sa “men jag tycker om att vara med er och att göra saker tillsammans, vi gör roliga saker”. Och där fick jag stryka bort en liten tår i ögonvrån och svälja hårt jättemånga gånger.
Så härmed fortsätter vi alltså vårt film- och bokfrosseri döttrarna och jag. Vi måste nog lägga på ett kol om vi ska hinna se alla Halloweenfilmer i tid. Och alla julfilmer som vi ceremoniellt börjar beta av den första november. För att inte tala om alla böckerna med jultema…
Tillsammans som ett matriarkat. Precis som katter gör.
Av Linda Skugge
