“Era förbannade missunnsamma medelklassjävlar!” Han fick minst sagt ett utbrott på oss, det närmade sig jul och Barack Obama hade precis blivit vald till USA:s förste svarte president. Obama var verkligen på hela världens läppar. Också på våra.
Det är rätt sällan jag är på fest i Enskede, där åtminstone halva Stockholms kultur-, media- och maktelit köpt villa. Men den här kvällen var jag där. Det var mat och vin och mingel, och vi var några skeptiker i ett hörn. Han som fick utbrottet skulle sagt cyniker. Jag var i alla fall en av de ledande i just det hörnet. Vi dissade Obama.Jag hade (givetvis) känt viss glädje över resultatet i det amerikanska valet – men när det gäller just amerikanska presidenter och den moderna amerikanska demokratin i allmänhet, och det amerikanska presidentvalet i synnerhet, förhåller jag mig sedan mycket länge hälsosamt skeptisk. Det är min grundhållning.
Det krävs en miljard kronor för att driva en framgångsrik presidentvalskampanj i USA. Så mycket kostar det att nå hela vägen fram. Att vem som helst kan bli president i Amerika är ett gigantiskt illusionsnummer. En bluff, en myt. Båg.
Det felaktiga ryktet att Barack Obama i stort sett bara fått småbidrag från smågivare spreds till hans försvar. Här var en president som inte tagit emot några stora pengar från inflytelserika företag, militärindustriella komplex, lobbygrupper. Han var Mr Självständig själv.
Det var ännu mera båg, givetvis. I veckan läste jag att Barack Obama känt till att den hemliga telefonavlyssningen av till exempel Angela Merkels mobiltelefon pågått sedan 2002. Den amerikanska hållningen är givetvis: Han visste ingenting “för han har aldrig skrivit på något”.
Ibland är det amerikanska hyckleriet så massivt och så utbrett att man knappt orkar lyssna. Det är väl en amerikansk tradition att man spionerar och tjyvlyssnar, även på sina vänner och partners i politiken. Barack Obama gick hårt till val på att Irakkiget skulle avslutas, att de amerikanska trupperna skulle hem, att Guantanamo skulle stängas och släckas ner.
Nu håller han på att bli mest känd som “drönarpresidenten”, bombattackerna har blivit centrala i Barack Obamas aggressiva utrikespolitik. Och ändå vill vi inte riktigt tro på det, för han är ju – svart?! USA:s förste svarte president.
Ärligt talat bryr jag mig inte om han nästa gång är en hon, och gul, och rektangulär. Hoppet är att hela det amerikanska folket går till valurnorna nästa gång, att inte bara drygt femtio procent av befolkningen röstar. När ytterligare 25 procent fattiga svarta, vita, bruna ger fan i att röstskolka, först då kommer det att hända något radikalt. Då blir det inte bara annan färg, utan också nytt innehåll.
Det är det (enda) amerikanska hoppet.
Av Johan Croneman
