Utan en bra histora är man hopplöst körd

Niklas Myhr är professor i sociala medier vid ett amerikanskt universitet. Visst funderar man på vad en sådan gör. Jag ser sju minuter av honom på tv och önskar att jag aldrig skaffat en. Tv alltså.

Jag ser också i almanackan att det är De lättprovocerades dag i dag. Något konstigt var det.
Professorn har skrivit en bok om twitter och Det goda tramset. I SVT:s Gomorronsoffa hävdar han att utan “a good story”, något som drar uppmärksamhet, är man hopplöst körd inom till exempel politiken. På alla plan. Hur det sägs är alltid viktigare än vad som sägs.

Man kan uppenbarligen också försörja sig på det sociala tramset.
Och eftersom journalister i allmänhet okritiskt älskar allt vad sociala medier heter, och älskar att betona dess enorma betydelse, (eftersom de också mest av allt älskar när de själva uppfattas vara i världens framkant), så får professorn exakt hur mycket uppmärksamhet som helst.
Skojig kille. Spännande slutsats. Framtiden, liksom.
Han intervjuas av bland andra SVT:s Alexander Norén, stolt tramstwittrare givetvis – professorn och Norén twittrar senare och bedyrar varandra ömsesidig respekt; “vad bra vi var i tv, hörru”. Trippeltrams.

En fullständigt panikslagen Göran Hägglund twittrar så att det glöder. I mars 2013 har han och partistrategerna fått för sig att det är modernt och att det kan/ska bli deras  politiska räddning. När de är ute och pratar om att rädda jobben, så glöm därför inte: Det är sina jobb de pratar om.

Göran Hägglund poserar i ett par svarta solbrillor och twittrar om hur många kalorier han får i sig till lunch, det anses vara ett gott exempel på folklighet, att han lever nära väljarna, att de förstår varandra.
Enligt vissa uppgifter har Göran Hägglund en rörmokarutbildning, kollar man hans politiska CV är han etthundra procent politisk broiler. Han söker inte sin flock, (hans föräldrar var bägge två metallare), han letar desperat efter cred i media­viktiga kretsar. Få sjukvårdsbiträden twittrar.
Lars Ohly twittrar till exempel också och håller givetvis “folklig nivå”. Om en Djurgårdsmatch i hockey twittrar han: “Sämsta domarinsatsen i år på Hovet. Så jävla uselt.” Inte sant, Lars?

Diskussionen är egentligen inte ny, på 60-talet diskuterades lämpligheten för    politiker att leka i Hylands Hörna, men det är samma blå dunster det handlar om. Att det finns ett (låtsat) värde i att politiker är som folk är mest. Och att det är politiskt gångbart, för att inte säga nödvändigt, att ha det som förstasida. På bloggen.

Vad är viktigast: Ett besök på socia­la medier, eller ett besök på, säg, ett socialkontor i Ö-vik?
Twittra Hägglund och fråga.

Av Johan Croneman