• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Ta makten ifrån oss

    Det romerska riket, det ottomanska och det tyska tusenåriga riket – och nu vi. Croneman om undergångens obönhörliga dramaturgi.

    Johan Croneman
    Johan Croneman

    Filmen hette "Systemfel somhotar världen". Och visst, den sändes på Kunskapskanalen, i UR:s regi, jag såg den klockan tio, en tung, grinig, svartregnig måndagkväll i november.
    Ett gäng ekonomer, historiker, forskare, vetenskapsmän och filosofer funderade kring imperiers uppgång och fall. De kom verkligen inte från samma håll, eller hade samma bakgrund, eller ens samma åsikter, men en sak hade de gemensam benhård koll på: Tidens tecken på att en epok i världshistorien är på väg att ta slut, och en annan på väg att ta sin början.

    Den överlägsna moderna västerländska civilisationen (den numera arroganta civilisationen), på väg mot sin egen undergång. I full fart, rätt ut över stupet. Alla kan se det, ingen vill veta av det, det kommer hända hur som helst. Jag tänkte på barnen, så jävla synd om barnen. Och barnbarnen. Har vi fått dom att tro att det varar för alltid, det här kalasandet, den här brakfesten? Köp, köpa, köpt.
    Det löjliga är att det hänt om och om igen genom historien, och tecknen har alltid varit desamma, dramaturgin nästan exakt likadan, och alla har, alltid, låtsats som om det regnat. Det regnar imperier.
    Och som det har regnat! Historien har inte gett sig förrän allt varit bortspolat. Goodbye, auf Wiedersehn, à bientôt. Förresten: Ses aldrig mer. God natt.

    Vi? Oss? Här? Gamla fina Europa och stora starka Amerika? Nej, den undergången tror vi inte på. Det är klart att vi inte gör, hur skulle det se ut?! Hur skulle världen gestalta sig om inte vi, våra värderingar, och våra pengar, styrde?

    Egentligen är det en slags gudomlig rättvisa, man får sitt straff, historiens dom är stenhård. Och ändå så inåthelsicke sorglig. Att vi ingenting lärt, inte såg, inte ville, inte vågade.
    Det romerska riket, det ottomanska, Djingis Khans enorma välde, den oövervinnerliga spanska armadan, det brittiska imperiet, det tyska tusenåriga riket.

    Det föregås nästan alltid av desperata krig, omoral, arméer i upplösning. Måttlöst slöseri, sanslösa rikedomar samlade på ett fåtal, misär, svält, hopplöshet bland det stora flertalet. Eskapism, flykt, bort från verkligheten. Såpor, sport, kändisar. Hela världen en enda stor inbyggd glasad galleria.
    Visst är det en skräckversion, pågår live, just nu, i ett köpcentra nära dig.

    Den ligger förmodligen fortfarande kvar på SVT Play, filmen alltså, ta dig en titt en kväll när du är redo. Sitt skönt, sitt rakt, ta emot.
    Jo, visst kan man säga, och tro, att det är en fråga om humör, och en åldersfråga, man blir mer desillusionerad med åren, man önskar man hade mer hopp att delge, mer glädje att fördela och skänka världen. Jag blir faktiskt aldrig en grinig gammal gubbe, men arg, absolut. Pessimistisk, helt klart. Tråkig – givetvis en glädjedödare.

    Men vad skall man säga? Till barnen.
    Okej, det kan bli bättre. Det SKALL bli bättre. Men knappast med oss (med mig) kvar vid rodret. 1900-talsgenerationerna har sålt sig, gjort bort sig, fasat ur sig.
    Ta makten ifrån oss, vi kan ändå inte hantera den. Det är härmed bevisat. På så sätt kan kan-ske planeten överleva. Hoppas. Hoppas hela tiden. För er skull.

    Av Johan Croneman

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!