Soppan gav tid över för annat

Den som måste hålla koll på surdegen hinner inte gå i demonstrationståg. Katarina Mazetti om att även matlagning kan vara politisk – eller inte.

Soppan gav tid över för annat
Katarina Mazetti
Katarina Mazetti

När jag var ung var det en aktiv upprorshandling av flickor att vägra lära sig laga mat. Det fanns tjejer i min avgångsklass som bakade bullar åt sina pojkvänner, iförda förkläden med volanger, de svåraste fallen for på hushållsskola och lärde sig pochera, tranchera och sautera. Vi andra, vi som livnärde oss med hjälp av föräldrar och korvkiosker, fick rysningar bara vi såg en potatisstöt. När jag flyttade till eget rum i studentkorridor brukade jag slänga ett par otvättade potatisar i kokande vatten och en korv ovanpå och när korven sprack brukade potatisen vara ätlig. Grusig och hård, för all del, men den gick att mala ner medan man försökte glömma
hur den smakade genom att läsa nåt intressant vid bordet. De mera kreativa typerna i korridoren stoppade skivor av blodkorv i brödrosten och fick alltså rykte om sej att vara gourmetkockar.

Sen blev jag kär. Ville vara duktig och panikköpte kokböcker och satte i gång. (Dumt av mej – han visade sej aldrig i köket sen, så klart, annat än för att korka upp vinet.) Ofta gick det snett – jag blandade ihop msk och tsk och inte ens fåglarna ville ha det salta brödet. Det var den där sufflén som jag kunde använt att sula skor med, och så var det kycklinggrytan som skulle kryddas med en halv deciliter soja. Jag strövade omkring bland hyllorna på kvartersbutiken och fick syn på en liten svart flaska som det stod “Soja” på, köpte den och tömde den i grytan med filéer. Allting blev kolsvart – maten, besticken, våra munnar och grytan, som vi fick kasta sen. Inte kunde jag veta att “Soya collorit” var sockerkulör som skulle användas droppvis för att sätta färg på vit sås så att den blev brun. Ens vänner hade också ett lättsamt förhållande till matlagning. De hällde bara en extra liter vatten i linssoppan om man kom på oväntat besök.

Hur kunde vår generation få döttrar – och söner! – som kan skilja på en shiraz och en rioja utan att ens se på etiketten, som sätter egen surdeg och flamberar ankbröst i konjak? Eller, i motsatt ände av skalan, som vägrar äta ost med löpe i och undviker honung för att inte uppmuntra till förslavande av bin?
Jag beundrar dem alla med en liten rysning. Och jag vet att god mat är en livskvalitet. Men…
… det händer att jag undrar varför de inte går ut och tar itu med kärnvapenspridningen eller den jättelika ön av sopor som flyter omkring i Stilla havet, bankernas utpressningsmetoder eller de smältande isarna runt Nordpolen. Vi som levde på linssoppa hade tid till sånt. Ibland går jag in och ser skarpt på dem när de diskuterar hur en skaldjurssnäcka bäst bör gratineras. Sen slår jag mej ner vid deras bord och tar för mej av ankbröstet.

 


Av Katarina Mazetti

 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top