Humor är dödens värsta fiende

De beskrivs som sluga, strategiska och samvetslösa – men vad skrattade de åt vid middagsbordet? Johan Croneman om bristen på humor bland historiens mest fruktade.

Humor är dödens värsta fiende
Johan Croneman
Johan Croneman

Ibland funderar jag på om det fanns någon i nazitoppen som var rolig? En riktigt kul typ? Helt allvarligt. Heinrich Himmler? Knappast. Reinhard Heydrich? Aldrig. Adolf Eichmann? Inte en chans.
Kanske Herman Göring, men då är man också inne på nidbilden av honom. Tjockisen, narkomanen, konsttjyven, klantskallen och festprissen. Förmodligen hade han lite humor. Av familj och vänner (jo, de hade vänner precis som vi andra) betraktades han antagligen som lite extra kvick och snabb och slagfärdig. Han var dessutom rätt intelligent, mycket taktisk och strategisk. Under Nürnberg-rättegångarna försvarade han sig briljant – och slugt.

Jag har plöjt åtskilligt med litteratur om Nazityskland, historiska böcker, fakta, biografier. Det är väldigt svårt att hitta personliga beskrivningar, rätt ner i vardagen, som till exempel: Han hade humor.
Det är klart att vi förtränger det sambandet. Vi förnekar det, helt enkelt. Om man kliver upp på morgonen, sätter på sig uniformen, rättar till mössan, pussar på frun och barnen, går till jobbet och sedan administrerar eller direkt verkställer 10 000 medmänniskors avrättning, ja, då måste väl det också absolut betyda att man inte längre besitter en enda mänsklig egenskap. Eller hur?
Om man inte kan gråta, eller känna, inför just detta oerhörda – kan man då verkligen skratta över huvud taget? Eller förstå det enklaste skämt?

Vår SS-man går hem, tar en drink, äter middag, läser sagor för de minsta – många barn till några av de värsta massmördarna har vittnat om vilka fina och rara och omtänksamma pappor de hade.
Jag har knappast penetrerat en tiotusendel av all litteratur i genren, jag har dock aldrig stött på att någon från just den här eliten betraktats som humorist. Riktigt jävla kul.
Hitlers sekreterare Traudl Junge skriver förvisso i sin bok, vid några tillfällen, att de på åtskilliga fester och tågresor hade väldigt trevligt, de drack och underhöll varandra – jag antar att någon måste ha varit särskilt och uppriktigt begåvad på att få andra att skratta.
Det finns åtskilliga bilder på cyniskt skrattande soldater och SS-män, till och med vid massgravar, vid skändliga uppsamlingar av judar, romer, slaver bland andra.
Men humor. Den riktigt roliga nazisten, fanns det någon sådan? The Laughing Nazi.
Jag skulle vilja se den filmen, läsa den boken, förstå den ekvationen.

Man pratar ibland slarvigt och slentrianmässigt om “humorn som vapen” – och ändå är den faktiskt dödlig.
Det har jag nämligen alltid stött på i litteraturen: Makthavare som fruktar, skräms av och avskyr folk som gör narr av dem. Plötsligt kan ingenting bli eller vara värre. “Beskriv mig hur som helst, ge mig vilka tillmälen som helst, presentera vilka anklagelser som helst – men skoja för fan inte om mig! Driv inte med mig. Jag är ingen man skämtar om. Jag är ingen man ostraffat kan skoja med!”
Humor som förminskar en diktator, som förlöjligar makten, som gisslar överheten är det värsta. Ett helt land, ett helt folk, som går och skrattar bakom ens rygg. Kan det bli mer dödligt?
Humor är verkligen dödens värste fiende. Är det inte underbart roligt (!) att det är på det viset?

Av Johan Croneman

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top