• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Min inre värld är mycket roligare

    Säga vad man vill om stora sportevenemang. De ger en chans att ägna sig åt helt andra saker i tv-soffan.

    Katarina Mazetti

    Jag är så rysligt glad att jag inte är intresserad av sport.
    Föreställ er att ni har hamnat på ett  tvåveckors symposium  för frimärkssamlare! Ni är tvungen att höra timslånga debatter om tandningen på ett tre skilling banco, extatiska samlarmöten om flygpost och detaljerade utläggningar om saker ni inte ens vet vad det är, såsom cylindersiffror och ryggtryck. Hur ofta tror ni att ni skulle göra vågen?
    Så är OS för mej.  Låånga timmar med  folk som plaskar fram och tillbaka i bassäng eller grimaserar sej över en mållinje. De enda sporter jag finner nöje i att se är isdans och simhopp, men säger jag det högt himlar folk med ögonen, och vore jag man skulle de rekommendera Pridefestivalen.
    Jag tror OS-intresset handlar om nåt helt annat: vår egen lust att stå överst på en prispall i strålkastarjus  under mängdens jubel,  utan att behöva lyfta nåt tyngre än en fjärrkontroll. Och om att vinna, att spöa nån jäkel – för det är ju "vi" som gör det,  och sportdårar är sällan fredliga typer, det gäller både Black army och morbror Putte när Sverige tappar sekunder och man hittar honom vrålande slingrad runt taklampan.
     Jag undantar förstås OS-invigningar som jag fanatiskt samlar på. Årets var en höjdare,  i klass med vinter-OS i Lillehammer 1994. Efter invigning stänger jag lättat av tv:n och vet att jag sparar två veckors tid!
    Fast ibland måste man vara social och sitta kvar framför tv-n med hurrande anhöriga. De märker inte att jag skärmar av och ägnar mej åt mitt inre liv.

     I år vältrade jag mej i gamla minnen av roliga intervjuer jag fick göra under mina år på radion.  Det började med att jag just läst att den irländska författarinnan Maeve Binchy är död. Alla nekrologer hyllar henne som en glad, vänfast och generös person.  Jag intervjuade henne en gång på bokmässan i Göteborg, en lång kvinna balanserande på en käpp efter en höftskada, med ett skratt så hest som om hon dagligen sänkt en hela whisky och rökt ett antal cigarrer till. När jag frågade vad hon tyckte om att Hollywood ändrat slutet på hennes bok "Circle of friends" väste hon muntert. "Författaren vinner alltid! Blir det bra snackar alla om filmen dom gjort på min underbara bok,  blir det uselt säger folk: Har ni sett vad Hollywood förstört Maves underbara bok! Hahaha!" Hon bjöd hem mej till sin julfest i Dalkey inom tio minuter.
    Eller intervjun med blyga, rara Marian Keyes som spärrade upp sina stora vackra ögon och undrade varför folk tyckte hennes böcker var roliga – de handlar  ju om död, missbruk och familjekonflikter för det mesta? Och så fnissade hon.
    Eller den med Margaret Atwood. "Jag har fattat att man måste vara gråhårig för att komma i fråga för nobelpriset! "sa hon:"Men hälsa kommittén att jag är beredd att färga! Till och med att go all the way och färga vitt!"

    Av Katarina Mazetti

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!