För en tid sedan skrev jag om ohjälpsamhet, tyvärr hade ni läsare liknande berättelser och det kändes så deppigt, så här är en fin historia från förra sommaren.
Efter några dagar i en liten stuga så behövde familjen hitta på något, så vi drog på en dagsutflykt till en bruksort några mil bort. Solen sken med sina finaste strålar, vi åt lunch som någon annan lagat, tittade på lokalt hantverk, handlade saker vi inte behövde och många timmar senare var vi så proppfulla av intryck att vi skulle kunna tränga ihop oss i stugan igen. Ungen klippte med ögonlocken och vi visste att han skulle somna så fort vi rullade ut från parkeringen. Men först skulle han bytas.
Maken bytte blöjan i bakluckan på bilen, inte så ergonomiskt men en praktiskt skötplats med luckan som tak eftersom det börjat regna.
Så var vi klara, pang igen med bakluckan och snabba kliv för nu tilltog regnet. Maken fick plötsligt det där lite fågelartade kroppsspråket, när nacken blir rak, ögonen uppspärrade och huvudet snurrar åt alla håll. Var är
bilnyckeln?! Vi kikade in genom rutan,
jo där låg den bredvid skötväskan. Nu var det så olyckligt att han bara låste upp bakluckan och inte resten av bilen, så när luckan stängdes var bilen lika låst som ett bankvalv.
Vad göra? Jag frågade 18-åringen som sålt oss glass tidigare om det möjligen fanns någon mek- eller bilexpert i byn? Jorå, han kunde ringa sin morbror. Sen kom den ena farbrorn efter den andra och kliade sig i huvudet och sa att om det bara varit en gammelbil så hade de kunnat få upp den på en minut, men det här etanolåket med elrutor och centrallås var det värre med…
Så medan jag ringde försäkringsbolaget och diskuterade om det var bäst (billigast) att bryta upp låset (nej) eller slå in en ruta (ja) och om det i så fall fanns en verkstad i närheten (nej) så stod ett gäng hjälpsamma människor och drog och hängde i vår bil för att få den att öppna sig.
Ett litet frö började gro i mitt huvud. Tänk om jag packat med extranyckeln i resväskan som stod i stugan?
Fanns det någon taxi i närheten? De tittade lite roat på oss, nej, men utan att blinka så langade 18-åringen fram sina bilnycklar – den kanske behövde tankas – men varsågod! Vi drog i väg i en välmekad Volvo 240 med tonade rutor och dinglande mjuka tärningar och doftgranar. Då och då mötte vi bilägarens kompisar som först vinkade glatt men sedan såg förbryllade ut, vem var det i Mattes bil?
Extranyckeln låg i väskan! Klang och jubelsång! Nu tillbaka till byn via macken för full tank. Tack för lånet och rejäla sedlar i handen.
Jag vägrar att tro att folk på landet är mer hjälpsamma, men jag tvivlar ändå på att någon hux flux hade langat över sina bilnycklar till mig ifall jag hade varit med om samma sak utanför Moderna Museet i Stockholm…
Men ändå – de flesta människor gillar att hjälpa till!
Av Elin Ek