Johan Croneman
et kommer en gammal man gående på trottoaren. Han går med korta, korta steg, hasar sig fram i ett par tofflor. Han är säkert uppemot de åttio, det vita håret står på ända, spretar lite, rör sig försiktigt i försommarvinden. Han är orakad, han ser ansträngd och plågad ut. Han gråter.
Det enda han har på sig är en vit, alldeles för liten t-shirt som slutar ovanför naveln – och en blöja. Jag står på andra sidan gatan, jag har stannat och klivit av cykeln, jag sväljer några gånger, skakad.
En man och en kvinna passerar mannen utan att ta minsta notis, de snarast skyndar förbi. En ung kvinna med barnvagn stannar och pratar med den gamle, jag leder cykeln över gatan, mannen snyftar oavbrutet, det går inte att höra vad han säger. Vi sätter honom på en bänk i närheten, han fortsätter att gråta, det går fortfarande inte att urskilja vare sig ord eller meningar.
Vi sitter så i femton minuter innan en polispatrull kommer, i trettio innan det dyker upp en ambulans. Det går inte att reda ut var han kommer ifrån, eller vart han skulle. De åker i väg med honom.
Jag leder cykeln hem, sitter uppe en halv natt och funderar. Varför blev jag så rörd, så ledsen, så skakad ja, så upprörd. Det går så småningom och så sakteliga upp för mig att jag förmodligen blev rädd för att jag fick syn på mig själv. Det ramlade bara över mig. Han där borta, den rätt stora mannen, vem hade han varit för 50 år sedan? För tio, femton, tjugo år sedan?
Fanns det en familj? Förmodligen. Ett jobb, säkert. En karriär, inte osannolikt. Framgång, varför inte. Bostadsområdet han kommer gående i består mest av stora vackra lägenheter, bostadsrätter vid vattnet. Jag har svårt att tro att han hunnit särskilt långt.
Jag dricker kaffe på i stort sett samma ställe varje dag, dit kommer också en annan man, runt sextio kanske. Han har varit stammis i många år, jag har aldrig pratat med honom. Just den här morgonen frågar han personalen gång på gång på gång vad det är för dag. När han så småningom stapplar ut på gatan igen berättar min granne om en man som haft i stort sett allt, blivit av med i stort sett allt – nu går han mellan lägenheten och kaffebaren, och allt djupare in i demensdimman för var dag som passerar.
Tills för bara tio år sedan höll jag fast vid min ungdoms mantra. “Det där är Inte jag”. “Så där blir jag Aldrig”. Jag önskar att jag kunde hållt fast det lite längre, kanske för alltid. Ökad kunskap leder mycket sällan automatiskt till större medvetenhet, förnuft och insikt.
De bägge männen skrämmer livet ur mig. “Det där Är kanske jag”? “Det är kanske sådär jag kommer bli”?
På natten kommer ofta de obehagliga insikterna krypande – mot gryningen stiger hoppet. Tiden är för knapp för att låta sig slås ner, dagarna för korta för att bli stillasittande och fastfryst i tiden.
Jag går extra tidigt och hämtar min pojke på skolan, vi tar en extra lång promenad hem, vi pratar ovanligt länge om allt och ingenting. Vi håller varandra i handen. Han drar med sin tumme över min knoge, jag gnuggar hans hand med min tumme. Jag tänker: Det finns tid kvar. Inget att förlora. Längre.
Av Johan Croneman
