• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Vi åker alla i samma hjulspår

    En resa med tåg, ett samtal med en främling – och den plötsliga insikten om att vår strävan att vara unika bara gör oss mer lika…

    Oskar Ekman
    Oskar Ekman

    Jag har en man i 45-årsåldern i sätet bredvid mitt. Han lutar sig över mittgången mot en jämnårig och likaledes Dressmanklädd kollega. De diskuterar eftertänksamt en trasslig beställning av något som kallas "boggi". Jag lyckas inte lista ut vad detta är, även om begreppet "boggitryck" känns vagt bekant från körkortets teoriprov. Vad som är klart är att männen jobbar på samma företag, men i olika städer. Nu är de på väg hem från en teknisk konferens.

    De övergår snart till att prata om hur deras arbetsgivare återkommande felrekryterar chefer. Om ostrukturerade kolleger och missförhållanden som aldrig rättas till. "Det här får jag egentligen inte föra vidare till dig", börjar den ene mannen till slut och sänker rösten så att jag går miste om godsaken.
    På tåg anförtror vi oss alltid åt varandra lite mer än när vi färdas med andra medel. Ju längre vagnarna kränger, desto mer upptäcker vi våra likheter – eller hur lite unika vi är. Hur vi alla, även i överförd bemärkelse, åker i samma hjulspår.
    Bakom mig försmäktar en mamma med två barn, jämnåriga med mina egna. Hon använder samma röst och samma ord som jag själv alltid gör när hon ber dem dämpa sig, att sluta kräla över den skitiga mittgångens heltäckningsmatta, att inte trycka in bananen i lillebrors öga. Hon ringer hem till sin sambo. Kan han hämta på stationen? Finns det a-fil i kylen eller måste de handla?
    Jag vänder blicken ut genom fönstret och ser banvallen och en tät gardin av granar rusa förbi. Då och då dyker det upp ett ensamt och isolerat hus i skogsbrynet. Bor det någon där? Vem har i så fall valt – eller inte valt – att göra det? Vad tänker denna enstöring när han eller hon ser den svenska vardagens trötta pendlare dundra förbi dag efter dag, år efter år?
    Existerar detta hus fortfarande i sinnevärlden när vårt tåg försvunnit ur sikte?
    Det är lite som med den berömda filosofiska frågan om trädet som faller djupt inne i vildmarken. Finns ljudet från dess brak verkligen när ingen är där och kan höra? Frågan går av uppenbara skäl aldrig att besvara.

    Häromdagen genomförde jag ändå ett experiment för att se om själva skogen fanns där, fast det var tisdag och vanlig arbetsdag. Lämnade datorn påslagen och gick vandringsleden i mitt närmaste naturskyddsområde. Ensam i försommaren. Det var märkligt att ha så mycket yta för sig själv. Jag åt matsäck vid den spegelblanka insjön och delade kexen med nyfikna abborrar. 
    Ju mer lika vi lever våra liv, ju mer våra arbetsplatser strömlinjeformas, desto mer längtar vi efter något annat. Många med mig älskar att se tv-program, eller bläddra i fotoböcker, om övergivna fabriker från 70-talets industrisamhälle eller nedlagda nöjesfält från ett övermodigt 80-tal.
    Ödehusen längs järnvägen är inte längre sorgliga påminnelser om Fattigsveriges armod och utvandringen västerut. De är kittlande insikter om att ett annat liv funnits, kanske finns.

    Av Oskar Ekman

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!