Krönika av Elin Ek
Det var lätt att se att vi var på rätt väg för när vi närmade oss så möttes vi av barn med ballonger i händerna och skutt i benen.
När vi kom in genom dörren välkomnades vi av en glad clown som bad oss sitta ner och vänta. Hon pekade på några barn som fick sina ansikten målade. Vi beundrade dem en stund och började fundera på om vi själva ville bli målade. Lejon, tigrar och fjärilar traskade förbi oss.
Det var en glad och uppsluppen stämning, här och var stod föräldrar med blossande kinder som ringde hem och rapporterade att det hade gått jättebra. “Hon har 20 stycken som man ska ha” och “han var sååå duktig och tyckte det var kul”.
Jaha, nu var det vår tur. Vi gick förbi rum efter rum för att till slut gå in i nummer sex. Det var dags för partajets huvudnummer – min unges första tandläkarbesök på Folktandvården. Så gapade vi ikapp och tandläkaren kom in och räknade tänder och vi fick beröm och godkänt, sedan fick han välja en ballong och en påse med presenter innan vi gick hemåt med glada steg, utan att ha betalat en spänn.
Det är något geni som har fått fritt spelrum i Folktandvårdens Sverige! (I alla fall där vi bor.) Någon som har tänkt ut hur mycket kraft och rädslor, pengar och tandhälsa vi sparar på att få folk att känna sig trygga och bekväma med att gå till tandläkaren, från första treårsbesöket!
Hur många vuxna känner du som är helt likgiltiga inför ett tandläkarbesök? Som inte får en lätt förhöjd puls eller ett svagt illamående när kallelsen dimper ner i brevlådan. Jag vet inte någon. För i den Folktandvården som jag växte upp med så fick jag inte bedövning förrän i gymnasiet, och de flesta av mina hål lagade jag tidigare. Hur tänkte de, det var ju ändå 1980-talet?!
Jag har en känsla av att det skulle göras så fort som möjligt och att en bedövningsspruta skulle ta för lång tid, men jag har inte hört om någon som behövt sy ihop ett sår utan bedövning? Och jag känner heller ingen vuxen som missunnats en bedövning, så det kanske var en väldigt konstig och kortsiktig syn på barns smärtupplevelse?
En väninna fick inte heller någon bedövning när hon var yngre, däremot fick hon en utskällning när hon lagade tänderna och sedan dess har hon grava problem med att gå till tandläkaren. Hennes räddning har varit en specialklinik för tandvårdsrädda där man kan få all bedövning i världen och faktiskt sövas ner om det skulle behövas. Men det kostar naturligtvis därefter.
Så nu snavar jag runt med ett pussel med en tandläkarstol på, en bok om Moas första tandläkarbesök, en fin tandborste med fodral, en ballong och en unge som hittills fått alla förutsättningar att inte bli rädd för tandläkaren!
Tack och grattis Sverige!
