Jag räknade pappas sista andetag

Stor och stark – liten och rädd. Och ömsint däremellan. Johan Croneman minns sin far och en relation som var allt annat än enkel.

Just nu

Läser: Mårten Blomkvists Bosse Widerberg-biografi, “Höggradigt jävla excentrisk”.

Min pappa är död. Han blev 94. Jag kom på fredagen, sent, vid elva på kvällen. Satt med honom till nio på morgonen. Jag räknade.
Han tog fyrtio kraftiga, jobbiga, andetag per minut. Sedan var han helt tyst i åtta, tio, tolv sekunder. Och så började det om.
Jag tog en bild på honom med mobilen. Kan inte förstå varför.
Jag sov tre timmar, vaknade, gick tillbaka. Sedan tog han trettio kraftiga, jobbiga, andetag per minut –  han var nu helt tyst i tjugo, tjugotvå, tjugofyra sekunder.
Jag fortsatte att räkna. Tittade på sjukhusklockan. Den tickade. Jag räknade med hjälp av den.

Under en hel timme den första natten hade han ögonen öppna, ljusblå, bleka, vattniga. Jag bad honom krama min hand om han hörde mig, jag inbillade mig att han visste.
Jag pratade oavbrutet med honom, om min pojke, om Folke, om mina systrar, Louise, Helene, Beatrice. Om huset i Skåne, om IFK Norrköping. Jag höll honom i handen – han var mjuk och len, höll honom om pannan, den var sval.
“Kommer du ihåg när du höll mig i handen, pappa? När vi gick till Idrottsparken, och du lyfte mig över vändkorset, vi satt bredvid varandra i alla år, bänk elva, sektion D”.

Jag hade en bekant som bodde tio minuter från sjukhuset, jag gick dit strax innan midnatt för att hämta en telefonladdare, om mina systrar skulle ringa. När jag kom tillbaka var han död.
Jag satt och höll i hans hand i en timme, pratade lite. Tyckte inte att det var någon skillnad. Pappa.
Vi hade en lång, komplicerad relation, med mycket bråk och gräl, uppbrott och återföre­ningar. Han var en stor och stark och auktoritär pappa, ganska hotfull och skrämmande ibland, väldigt liten och rädd och ömsint däremellan. Generös, han gav bort sin skjorta om någon behövde den bättre. Han hade ett uselt förhållande till pengar. Köpte en Buick när vi behövde mat. Men vi åkte alltid flott.
Han fick egentligen aldrig träffa sin egen pappa, som dog i spanska sjukan 1918, när pappa bara var ett år gammal. Det präglade hela hans liv, hans gärning, hans familj.
Han saknade sin pappa hela livet. Farmor fick jobba på pappersbruket, pappa lämnades bort långa perioder.
Min egen pojke, Folke, träffade honom bara två gånger. Jag har en bild av deras första möte, pappa kommer ner och möter honom, nästan blind, på parkeringen, han tar kommandot och de går iväg. Hand i hand. Pappa var rent ut sagt en jävel med barn, han tog dem i hampan, började berätta historier, skrattade och så var de fast. Tillsammans.

Mest av allt älskade pappa att arbeta, mer än allt annat. Och då menar jag allt annat. Han var arkitekt, slet som ett djur för att få ihop allt, tävlade, förlorade, började om igen. Han byggde modeller – när han var 90 började han på Katarina kyrka i Stockholm, med ett enormt (!) förstoringsglas skar och klippte och limmade han.
Det blev ganska snett och vint, men väldigt vackert. Man kan nog säga att det var pappa i ett nötskal.
Nu finns han inte längre. Eller gör han det? Folke frågar var han är, jag säger att jag inte riktigt vet.

Av Johan Croneman

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top