Just nu
Läser jag: Gamla brev, kärleksbrev! Undviker jag: Sprintlopp i längdåkning.
Jag har en kompis som fortfarande skickar i väg sina räkningar för betalning i sådana där färgstarka kuvert. Han har mobiltelefon – jag lärde honom rätt nyligen hur man skickar sms. Han tyckte det var krångligt.
“Min 87-åriga mamma sms:ar”, sade jag.
“Då har jag fyrtitvå år på mig att lära mig”, sade han.
Han äger en bärbar dator också, bra grejer, dyra – men jag har aldrig sett honom använda den. I ett år låg den oupppackad. Han kan absolut inte använda mejlen. Surfa tror han fortfarande att man bara gör på brädor i Australien.
Nej, han är ingen “omodern” människa, varken särskilt mediekritisk eller värdekonservativ. Han gillar inga förändringar. Eller bara små.
“Jodå, det gör jag visst, men måste det gå så fort?”
Det går fort.
När han nyligen hade besök av några bekanta flockades deras barn i yngre tonåren kring hans skivspelare. “Vad är det här?”
De hade aldrig sett en sådan, aldrig sett en lp-skiva. Min kompis spelade några plattor och de var helt fascinerade.
Nu sägs det att vinylen är på väg tillbaka, många artister pressar särskilda upplagor i just vinyl.
“Där ser ni, man ska inte vara så jäkla snabb att döma ut klassiker”, sade min vän.
Det händer på fullt allvar att jag skulle vilja droppa mobilen i sopnedkastet vissa dagar. Det är nästan omöjligt att bestämma något längre – och låta det vara bestämt. Man ringer sju, åtta samtal, sms:ar om förseningar, förflyttningar, problem med t-banan. Och det är sällan bara en person inblandad. Ska man träffa några stycken en viss dag, ett visst klockslag, på ett visst ställe får man rensa kalendern två dagar i förväg för nu börjar en fullständig karusell av korrigeringar.
Jag ramlade in på en killes twitter – han hade skickat 160 000 tweets. 160 000!! Jag kollade bakåt i hans historik, från 10 på morgonen till 02.00 var han i gång, alla dagar på året.
Är det dags för twitterfria zoner? Krogar där man får lämna in telefonen i garderoben?
Jag är en stor syndare själv.
Fem ensamma personer i en bar – alla håller på och meckar med mobilerna. Jag är en av dem. Förr brukade jag älska att köpa med mig två kvällstidningar, med många bilagor, svinga mig upp på en barstol så där vid sextiden på kvällen, skönt lugnt, läsa, dricka ett glas, småprata med bartendern.
Senare på kvällen står vi några stycken och försöker komma ihåg namnet på en skådespelerska i en viss 70-talsfilm. Kommer ni ihåg hur det ibland blev till ett slags tävling, ett grupparbete. Man nystade upp en hel filmgenre, rabblade upp andra skådespelare hon spelat mot – efter en halvtimme skrek plötsligt någon “Paula!”, och någon annan “Anderton!”. Alla pustade lyckligt ut mot varandra.
Nu drar fem snubbar upp sina mobiler och klickar så det ryker.
Efter 30 sekunder är det löst. “Vad fan ska vi prata om nu?”
“Pojkar, har ni sett nya S24:an? Den ringer upp den man tänker på! Man lägger bara telefonen mot hjärtat. Fiffigt va?”
Av Johan Croneman