Har aldrig riktigt kunna intressera mej för helvetet, det där fantasilösa grillpartyt där man trär upp syndare – som missbrukat Guds namn och/eller har haft sex före äktenskapet – på gafflar och rostar dem i skärselden i evig tid. Men ibland brukar jag roa mej med att föreställa mej ett helvete där alla får uppleva sina egna gärningars lön, enligt principen öga för öga, tand för tand.
I ett hörn sitter ett gäng svindlande börsmäklare som ruinerat folk på besparingar, hus och hem.
De är alla hemlösa och hungriga och de sitter och huttrar under ett plastskynke i evigt strilande regn, i lusiga koftor och utan skor.
I ett annat hörn sitter investerare i privata vårdbolag som plockat ut miljardvinster av våra skattepengar genom att brutalt skära ner på vårdkvaliteten på äldreboenden. De bär alla bajsiga blöjor som inte bytts på flera dagar och skriker sig hesa utan att någon hör dem. Och liggsår har de överallt.
I ett trångt litet rum sitter daghemspolitiker med händerna för öronen. De var sådär femton från början, nu är de trettio stycken, alla skriker för att överrösta varandra, en del slåss, andra gråter, och hela tiden kommer nya, helt främmande personer som just placerats där, in genom dörren. Någonstans i trängseln står en enda dagisfröken och försöker styra upp verksamheten. Sådär kan man hålla på. Det lugnar för stunden, när man är så arg att man bara vill bita någon.
Fast man borde förstås själv stå där i ett hörn och skämmas. I mitt helvete står någon och läser högt ur mina allra sämsta texter medan en stor publik hånskrattar och buar. Eller också sitter jag och stirrar på mina egna barns anklagande pekfingrar: “Så här gjorde du mot mej när jag var liten och jag fick gå i terapi i tio år…”
Här ett tips! Om ditt företag eller din verksamhet utsätts för berättigad kritik, då ska du låta göra en “attitydundersökning” som ger anställda eller kunder ett intryck av att du faktiskt bryr dej om vad de tycker!
Under en period när det var ständiga budgetnedskärningar på Sveriges Radio kom det till exempel stora horder av konsulter och ville veta hur vi såg på “målsättningen”. Vi fick skriva våra drömmar och visioner på gula post-it-lappar, som sedan insamlades och sannolikt makulerades – vi hörde i alla fall aldrig något mer om saken.
Har nyligen utsatts för två liknande undersökningar. SJ ville veta vad jag tyckte om servicen, maten och personalen i första klass. I ett formulär på flera sidor fanns icke en fråga om förseningar eller underhåll av vagnar.
Och Nordea kom med en massa frågor om vad jag tyckte om deras aktierådgivning. Vad jag tyckte om räntorna på mina sparpengar vill de dock inte veta. Tro mej, snart kommer Carema med ett formulär som frågar vad du tycker om gardinfärgerna på mammas äldreboende.
Just nu! Spelar jag patiensen Freecell (Kungen) på datorn, det känns som att klia sej i hjärnan men är starkt vanebildande. Törs aldrig lära mej Sudoku eller Wordfeud, det nya internet-Alfapet.
Av Katarina Mazetti
