Priset för vår billiga mat är högt

"Och när vi köper billig mat, är det någon annan som betalar priset. "

Priset för vår billiga mat är högt
Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren
Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren

Ibland kan man inbilla sig att man faktiskt tjänar pengar i butiken. Till exempel vid sådana där erbjudanden som innebär att om man köper kläder för 400 kronor, så får man 100 kronors rabatt. Yes, där ”tjänade” jag en hundring. Eller när stövlarna man sneglat på plötsligt reas ut för halva priset, och man på något sätt lyckas tänka att man sparar 500 kronor på att slå till.

Den ligger nog i människans natur, oavsett tjocklek på plånboken, vår vilja att göra en bra affär. Och den allra bästa affären, brukar förhandlingsproffsen säga, är när båda parter känner sig nöjda.
Men dit har vi inte kommit när det gäller den mat vi köper. Vår mat blir billigare och billigare. På 40 år har till exempel priset på köttprodukter sjunkit med 30 procent. Men priset för vår billiga mat är egentligen väldigt högt.
Vår reporter Fredrik Kullberg har träffat författarna bakom boken ”Matens pris”. Det är sorglig och upprörande läsning om lågprismatens baksida.

Jag tror att många håller med mig om att god mat gör livet extra härligt att leva. En riktigt god middag är bland det bästa man kan njuta av.

Ändå fortsätter vi att välja mat efter prislappen. Ekologiska matvaror, som jag inbillade mig har blivit jättestort i Sverige, utgör bara fyra procent av vår totala matkonsumtion. Och när vi köper billig mat, är det någon annan som betalar priset. I det här fallet djuren, som trängs i förfärliga miljöer, och jordbrukarna som blir sjuka av gifterna som används. På sikt är vi alla förlorare.
Här på redaktionen kan man ibland höra vår matredaktör Måns utropa lätt desperat att ”bra mat måste få kosta”. När jag har läst artikeln om lågprismaten kan jag bara hålla med honom.

I det här numret bjuder vi lagom till höstmyset på en härlig stickspecial. Missa inte heller Elin Eks krönika, där hon som av en händelse resonerar kring handarbete, och vilka konstformer som får finnas i finrummet – och vilka som förpassas till loppisbordet.

Gnällo

Visst, alla människor har en historia att berätta. Men det betyder inte att alla kan skriva. Ändå översköljs vi av fler och fler böcker från kändisar som vill bjuda oss på sina erfarenheter, visar vår bokspaning i det här numret. Jag längtar ibland tillbaka till tiden då böcker inte hade ett ”säljande ansikte” på omslaget, till böcker som bjuder på underbart språk, fantasivärldar och bärande historier hellre än dagboksanteckningar från någon tv-figur.

Snällo

Spelar Wordfeud, ett alfapet i mobilen, och sänder varma tankar till farmor och farfar, som tränade minnet med ett parti hederligt bräd-Alfapet varje dag.

Annons
Scroll to Top