Merete Mazzarella: ”De senaste åren har varit mitt livs bästa”

– Åldrandet pågår ju hela livet, säger författaren och litteraturprofessorn Merete Mazzarella.

Och själv tycker hon att åldrandet är så intressant, det berör allt viktigt: kroppen, själen, minnen, samhället, tidsandan, tid, skillnader mellan förr och nu. Och vardagen, till och med när den ter sig som allra mest trivial.

Första gången ­Merete skrev om åldrandet var hon femtio. Det var också en ­ålders-vändpunkt.

– Jag tror att det är något speciellt med femtio. Man känner människor som man ­kommer ihåg som medelålders, och som nu har blivit gamla. Och plötsligt går det upp för en att gamla människor inte är en annan art. De är samma art som man själv, bara äldre. Det är en ganska drabbande erfarenhet.

När Merete var runt sjuttio formulerade hon ett snärtigt svar på när man egentligen blir gammal. ”Gammal är man den dag man inte längre kan stå på ett ben och dra vinterstövlarna på eller av.”

Nya boken ”I skrivande stund”

Nu har hon fyllt åttio och det är en milstolpe:

– När man fyller sjuttio så tänker man att statistiskt sett så finns det väl en helt hygglig chans att bli ­åttio. Men när man fyller åttio så tänker man ändå att det är nog verkligen inte någon självklarhet att bli nittio, ­säger Merete Mazzarella.

Vi ses i en hotellobby i Stockholm när hon är i Sverige för att medverka i tv, föreläsa och ge intervjuer om sin nya bok ”I skrivande stund”. Och hinna träffa ett av ­bonusbarnbarnen som bor i stan. Hon och kärleken, maken Lars, har redan sett ut en plats i hotellrummet där de ska stå på ett ben varje morgon. Det är rutinen. De ställer sig framför ett fönster med utsikt, hemma i Helsingfors är utsikten bättre än här på hotellet medger Merete. Sedan står de där tillsammans först en minut på ena ben, ­sedan en minut på det andra. Och är paret hemma i Helsingfors går de sedan alla trapporna ner i huset, sedan springer de eller går snabbt (man måste bli andfådd!) upp för alla trapporna ända upp till vinden på sjunde våningen.

Började med gymnastik när hon fick problem att gå

Maken, filosofen Lars Hertz-berg är 82. Och numera är han helt med i Meretes övningsprogram som hon började med när hon fick problem med ett ben och lite svårt att gå.

– När jag promenerade med yngre människor gick de snabbare än jag klarade av, eller så slog de på min uppmaning av på farten, men bara ett litet tag, sen satte de än en gång upp tempot. Jag blev efter, jag fick lust att ropa: ”Vänta på mig om ni vill ha mig med!” Men det lät inte bra, det lät som en arg femåring. Jag kände mig som en arg femåring.

Och den arga 70+femåringen gjorde något åt det.

– Det var då jag började gymnastisera, på den tiden var det bara jag som gjorde det hemma hos oss, och med en sådan iver att jag enligt Lars ibland utförde rörelserna i sömnen.

Med gymnastik och en sommar med långa simturer blev benet bättre och Merete kunde gå igen, nästan lika snabbt och långt som förut och hon kände igen sig sig själv.

– Jag kunde återigen uppfatta mig som en promenerande människa, och där är jag nu. Jag är ödmjuk, jag vet att det kan bli sämre när som helst.

Tacksamhet för livet

Det är genomgående i hennes bok, känslan av tacksamhet för livet men också insikten om att det inte är något att ta för givet.
Så gott som varje dag ­säger antingen hon eller maken Lars: ”Vi har det bra, du och jag.”

– Vi säger det för att det är sant, men också för att vi förstår att det inte är en självklarhet att ha det bra.

Maken Lars är en viktig del i att Merete tycker att att de senaste åren har varit det bästa i livet. Merete var sextiofyra och Lars sextiosex när de blev ett par. Hon skriver vackert om vad som hände den där soliga höstdagen:

”…det var den 19 september 2009 och jag höll föredrag vid en konferens för nordiska hushållslärare. Omedelbart efteråt uppvaktade jag L med den mugg och den disktrasa de nordiska hushållslärarna ville ge mig som tack. Vi hade stämt träff. L verkade förtröstansfull, nästan glad, mycket gladare än han verkat i Ekenäs och något hände med oss där vi promenerade tillsammans i låg sol. Från Åbo skulle jag fortsätta till Stockholm och Uppsala, L skjutsade mig till båten och när jag skulle stiga ur gjorde han en liten rörelse med huvudet som om han hade velat vila det mot min axel. På båten låg jag länge vaken och undrade om jag hade uppfattat den där rörelsen rätt.”

Och det hade hon ju och de blev ett par, de är lite långsammare, lite skörare än förut men kanske också klokare. Som Merete formulerar det i sin bok:

”För ett gammalt par är det viktigare än nånsin förr i livet att inte ta sig själva på alltför stort allvar, att ha en gemensam våglängd, och i synnerhet: att ha en gemensam humor.”

En människa är mer än sin ålder

Ett genomgående tema både i boken och när jag träffar Merete Mazzarella livs levande (jag är lite starstruck får jag medge, att få träffa henne vars ord jag läst, druckit in, levt med) är att oavsett ålder så är en människa alltid så mycket mer än sin ålder.

”Mer och mer förefaller det mig att det gängse sättet att se på oss gamla är för smalt, vi uppfattas som kroppar snarare än som själar. Vi ska träna balanssinne och muskelstyrka så vi inte råkar ut för fall­olyckor, vi ska träna minnet så vi kan hålla reda på våra otaliga lösenord och hitta hem när vi tagit oss ut, men det existentiella, frågor som har med livsmening att göra, får mycket litet uppmärksamhet.”

– Jag vill se det liv jag förunnas som en stund på jorden, en stund det är min skyldighet att göra det bästa jag kan av så länge jag överhuvudtaget kan, säger Merete.

Vi försjunker i lätt filosofisk melankoli där över kaffet i hotellets lobby. Om tankar på att ingen av oss får välja sin ålderdom och att tiden går. Att tiden tickar iväg precis som den fina golvklockan tickar i Merete och Lars vardagsrum där hemma i Helsingfors.

Merete Mazzarella talar om att det finns två sorters tid. Det finns tid som går fort på sin räls, som har en tidtabell att passa och stationer att stanna vid – det är tåg-tid. Men sedan finns det också flod-tiden. Den som flyter fram är bredare, djupar, man låter intrycken gå djupare.

– Man kan på ett lugnare vis hålla på med en och samma tanke och föra den lite vidare än man gjorde förr, säger Merete

Men lägger omedelbart till:

– Det är möjligt att det är självbedrägeri…

”Sen 65 har jag varit gladare åt mitt liv”

Hon är inte den som hävdar att man blir en bättre människa med åren jämfört med när man var yngre.

– Men jag kan säga att jag är lika glad åt mitt liv. Eller egentligen gladare åt mitt liv. Jag skulle säga att sen 65 har jag varit gladare åt mitt liv än jag var tidigare. Så de senaste 15 åren har egentligen varit de bästa i mitt liv.

Och när man läser boken får man dela en vardag med många skratt:

”L föreställer sig att han ska dö först. En gång sa han: ”När jag är död kan du skaffa dig en terrier.”

Jag protesterade, jag är inte ens hundvän, men sen dess har L då och då sagt:

”När du har terrier, så …”

Bägge har de varit vana att stå mitt i offentlighetens strålkastarljus. Men det gäller att inse att nu tar andra den platsen.

– Man behöver inte stå mitt på scenen, man kan stå i kulissen lite sådär. Och se på. Och den stora insikten är att saker kan bli alldeles bra om det inte görs på mitt sätt, småler Merete.

Själv vill hon reflektera över tidens gång och sin egen förändring.

Nej, hon kan inte längre stå på ett ben och dra på eller av vinterstövlarna. Och hon har slutat att låtsas att hon kan det, bryr sig inte om att andra ser att hon har handen på ett ryggstöd för att få stöd. Tackar ja, om hon blir erbjuden sittplats.

Ängslig för att gå vilse

Pensionärsängsligare har hon inte blivit. Så länge hon minns har hon varit ängslig för att gå vilse, komma för sent eller bli inlåst på någon toalett.

Och tiden går, inget är säkert, men:

”Ibland kan jag trotsigt lämna sovrumsdörren öppen för att visa att jag accepterar klockans tickande. I skrivande stund vet jag att det går åtminstone så länge jag får ligga tätt, tätt intill L och känna hans kroppsvärme.”

Fotnot: Kursiva stycken är utdrag ur boken ”I skrivande stund” © Merete Mazzarella och Schildts & Söderströms förlag. Publicerade med tillstånd.