Marillenknödel, kaiserschmarrn och apfelstrudel. Wienerschnitzlar, så perfekt panerade att man ska kunna sitta på dem utan att få fläckar på kläderna. När Milena Bergquist var liten symboliserade mormors österrikiska kokkonst trygghet och kärlek. Den och hennes fascinerande barndomsberättelser och hennes gulliga sommarstuga, vid havet utanför Ängelholm i Skåne.
– Mormor bakade, saftade och syltade. Allt togs tillvara, inget fick slängas. Men så hade hon också upplevt svält när hon var liten, berättar Milena Bergquist.
– Mormor var en glad och utåtriktad person som syntes och hördes. Hon var inte som andra tanter. När hon blev riktigt i gasen – som när vi syskon kom på besök – klappade hon händerna och brast ut i ett ihållande överlyckligt tjut.
– Iiiiiiiiiii, lät det. Min mamma skämdes, vi barn älskade det.
Milena Bergquist
Ålder: 65 år.
Bor: I Beddingestrand utanför Trelleborg.
Gör: Författare och frilansjournalist.
Familj: Vuxna sönerna Vilhelm och Tom.
Aktuell: Men boken ”Alla dessa barn – om krigsbarnen från Wien och svenskarna som öppnade sina hem”, Natur & Kultur.
22 000 barn togs emot i svenska hem
Milena Bergquist är författare, framförallt av barnböcker, men i höst har hon utkommit med en bok om sin mormors historia. ”Alla dessa barn” handlar om Maria Josefa Böck, kallad Mimi, född 1910 i Wien och död 1994 i Halmstad. Men också om den gigantiska operation i Röda Korsets regi där 22 000 barn från det krigshärjade Europa togs emot i svenska hem medan deras egna familjer och nationer försökte komma på fötter efter den utdragna katastrof som var första världskriget. Denna humanitära aktion är inte lika känd och omtalad som den stora evakueringen av 70 000 finska barn till Sverige under andra världskriget.
– Krigsbarnsmottagningen efter första världskriget banade väg för den insatsen. Det fanns ett färdigt upplägg, det var därför man kunde komma igång så snabbt med de finska barnen 1939, berättar Milena.
Idag finns en medvetenhet om riskerna med att flytta barn på det här sättet. Det kan ge psykologiska ärr även om barnet kommer till bättre materiella förhållanden. Men Mimi Böck betraktade Sverigeresan som sitt livs lyckokast. Det hade varit svårt att skiljas från familjen på järnvägsstationen i Wien. Med på samma tåg fanns ytterligare drygt 500 barn, utvalda för att de var undernärda men inte sjuka. Nu skulle de få vila och ordentlig mat. För Sverige var ett land som flöt av mjölk och honung, det hade Mimis mamma förespeglat henne som en tröst inför separationen.
Mimi anlände i en kappa sydd av otaliga lappar och en klänning av nässeltyg. Varubristen gjorde att man vävde med alla möjliga slags fibrer. Nioåringen var så tunn att konduktören lyfte ner henne på perrongen när hon anlände till Skåne.
Överöst med kärlek
Hon hamnade hos de ogifta systrarna Allie och Frida Brunnström i Ängelholm. Det var meningen att hon bara skulle stanna en kort tid men de tre formade starka band som skulle vara hela livet.
– Det första som hände var att hon fick sätta sig vid ett bord dukat med bröd, smör, mjölk och honung. Precis det som hennes mamma hade berättat, konstaterar Milena.
Sagan blev sann. Systrarna Brunnström var förmögna, uppvuxna på ett gods i trakten. De hade passerat 50, aldrig ”blivit gifta” och fick nu ösa all sin kärlek och omtanke över Mimi. Hela första natten satt de vid hennes säng ifall hon skulle vakna och bli orolig.
De flesta krigsbarn fick stanna några månader men Mimi blev kvar i ett och ett halvt år och systrarna bekostade återresor för henne varje sommar. 17 år gammal flyttade Mimi till Sverige för att gå i flickskola och stannade för gott. Hon gifte sig och fick tre barn, varav ett blev Milenas mamma.
Mimi Böcks uppväxt var en pendling mellan armod och välstånd. Före kriget hade hon en trygg barndom. Under kriget levde familjen, liksom nästan hela Wiens befolkning, i akut nöd med brist på allt. Efter kriget var Österrike bankrutt och förblev fattigt i många år.
”Fantastisk berättare”
– Innan jag började min research hade jag ingen aning om hur utbredd svälten var i Wien eller hur svår mellankrigstiden var i Österrike, berättar Milena.
Det tog lång tid för familjen Böck att komma tillbaka till ett drägligt liv. Mimi bodde ömsom med sin mamma, pappa och storebror Franzi i deras lilla lägenhet i Wien, ömsom i tant Fridas och tant Allies stora hus med tjänstefolk. I Wien magrade hon, i Ängelholm återvände hon till normalvikt. Om den svenska delen av sin uppväxt berättade hon gärna.
– Mormor var en fantastisk berättare. Hon mindes allt i detalj och beskrev utförligt det paradis hon hamnat i; klänningarna, skorna, sidenbanden, dockan, maten, besöken på det fina godset. De svåra åren i Wien skyndade hon över helt kort. Kanske var det för plågsamt för henne eller så ville hon skona oss barn, säger Milena.
För några år sedan bestämde hon sig för att gräva i det som Mimi inte velat tala om, att möta smärtan i mormors liv. Milena hade en känsla av att den spökade under ytan hos henne själv. Av de brottstycken som Mimi förmedlat och med hjälp av egna efterforskningar, har Milena fått fram en bild av familjens öde.
Fadern, Franz, som drivit urmakeri, försvann i kriget. Modern Anna fick ensam försöka livnära sina två barn, utan pengar eller släktingar i närheten. Anna skickade ut Mimi och Franzi i gryningen för att springa efter böndernas vagnar när de kom till
stan för att sälja sina varor. Kanske ramlade någon potatis av lasset. De följde kolkärror för att plocka upp kolbitar och letade allt möjligt brännbart att släpa hem för att elda med i kaminen.
– Anna gick till fots ut på landet och bytte sina värdesaker mot mat. När hon gav sig iväg med sina sista smycken kom hon tillbaka tomhänt. Hon hade blivit rånad på matvarorna av utsvultna soldater.
Milena Bergquist har på senare år förstått att skakade upplevelser kan fortplanta sig genom släktleden.
– Jag har funderat över varför jag livet igenom drömt om krig på nätterna. Strider, avrättningar, stympningar, övergrepp. Och varför jag burit på en känsla av att allt kan tas i från mig. Varifrån kommer rotlösheten, mina uppbrott, min ständiga katastrofberedskap?
”Besatt av mat”
– Jag är också smått besatt av mat, planerar noga vad jag ska äta, tar vara på allt och ser till att ha fullt i kyl och frys. Numera tror jag att det har ett samband med mormors barndomsupplevelser av krig och hunger, säger hon.
– Det kallas transgenerationellt trauma. Tanken att trauman kan ärvas har funnits länge men nu har forskningen kunnat visa det i försök på råttor. Ett överfört trauma kan hoppa över en generation eller två och dyka upp hos ett barnbarn.
– Det har funnits perioder när jag suttit vid matbord och i stället för att lyssna till människors samtal, varit helt fokuserad på vem som ska ta den sista köttbullen, konstaterar Milena, både road och förundrad.
Mimis familj överlevde och återförenades. Pappan, den förmodat stupade, återvände från ett fångläger. Franzi fick också åka till Sverige och hamnade hos en lantbrukare. Han blev väl omhändertagen men återvände till Wien efter några månader vilket var den vanliga längden på krigsbarnsplaceringarna. När barnen ätit upp sig fick de åka tillbaka till knappheten hemma. Mimis familj klarade de svåra åren efter kriget delvis tack vare de matpaket som anlände troget från fröknarna i Ängelholm.
Syskonen Böck stod varandra nära hela livet, men krigsbarnsprojektet byggde ohjälpligt in en sorts orättvisa och klasskillnad mellan dem. Franzi verkar inte ha varit bitter över detta men Milena anar att det är en öm punkt hos hans efterlevande som hon sökt upp. De har inte varit lika intresserade av att gräva i det förflutna, inte lika odelat förtjusta i Mimi.
Milena Bergquist bor nu själv i en gullig stuga vid havet, på Skånes sydkust. Hon har levt ett skrivande liv, som copywriter, journalist och författare. Hennes mest kända barnböcker handlar om Millan, en Pippi Långstrump-liknande figur som påminner om henne själv. Matintresset har hon omsatt i två böcker om – och med recept av – kokbokslegendaren Hiram (Märit Huldt). Nu efter boken om mormor, vill hon ge sig in i fantasygenren. Hon har också fler spännande släktingar hon vill porträttera.
Spännande släkt
– Först är det farmor, Ingrid Bergquist, en intellektuell kvinna som på ett tidstypiskt sätt fick leva helt i skuggan av sin uppburne make. Sedan är det morfar, Erik Frisk, som var gift med Mimi. Han var en svensk språklärare som kunde tjeckiska och i största hemlighet arbetade för den tjeckoslovakiska motståndsrörelsen under andra världskriget. Att jag har ett tjeckiskt förnamn, Milena, beror på honom.
– Jag tror nämligen det är viktigt att vi går tillbaka till historien och söker våra rötter. Vi lever i en tid som är så flyktig, så individualistisk, så besatt av meningslös konsumtion. Vi behöver förstå hur människor hade det för inte så länge sedan. Och hur deras svårigheter kan påverka oss än idag, fast vi kanske inte tror det.
– För mig är det hoppfullt att veta att så många i Sverige öppnade sina hem för dessa krigsbarn, trots att det var svåra tider även här. Vi skulle behöva mer av den andan idag när det gäller exempelvis människor på flykt och förstörelsen av vår natur.
Fotnot: Marillenknödel. Inbakade aprikoser, en dessert som liknar kroppkakor. Kaiserschmarrn. Fuffig pannkaka, riven i bitar och serverad med fruktkompott. Apfelstrudel. Frasigt bakverk fyllt med äpple, russin och kanel.
Den svenska hjälteinsatsen
1919–1924 skickades runt 22 000 undernärda barn till Sverige, främst från Österrike och Tyskland men också från andra länder. De flesta var mellan nio och fjorton, de fick stanna 3–5 månader, men många blev kvar längre. Operationen organiserades av Röda korset i samarbete med det då nygrundade Rädda Barnen. Som ett minne av de svenska insatserna för Österrike i samband med första världskriget finns ett torg i centrala Wien som heter Schwedenplatz.