I vardagsrummet hänger hennes senaste kreation – en klänning i svart och rött med pärlbroderier och krinklade sidenband längs kanterna. Camilla Nilsson, frisör och frankofil, har just kommit hem till Kalmar igen efter den senaste resan till det kungliga slottet i Versailles. Denna gång med minnen i bagaget från Fêtes Galantes – en kostymbal som hålls en gång om året och där alla är klädda som då kung Ludvig XIV regerade.
– Jag har haft den festen på min bucketlist länge, säger Camilla. Biljetterna är väldigt dyra. Jag och en vän som är kostymör skojade lite först om att åka – han är också sjukligt intresserad av 1700-talet. Men sedan sa vi ”det är kanske nu eller aldrig”. Efter pandemin har man börjat tänka lite så. Tänk om världen stängs ner igen?
Klänningen till den stora festen började Camilla på redan i januari – förra året.
– Den är nästan helt handsydd, berättar hon. Det är bara underkjolen som är sicksackad. Jag kommer nog ha den på sommarfesten också.
Med sommarfesten syftar Camilla på ytterligare en fest som hålls varje år på just slottet i Versailles. Den festen brukar hon besöka tillsammans med sin man.
– Min man är intresserad av trädgård och arkitektur – kläder skiter han i, säger Camilla och skrattar lite. Men vi har rest runt mycket i Frankrike. 1980 åkte vi till Paris på vår bröllopsresa. Det var min första resa till Frankrike.
Stammis på slottet Versailles
Kärleken till Frankrike i kombination med Camillas stora intresse för historia har gjort att hon i princip är stammis på slottet i Versailles.
– På ett matställe nära slottet sa en ur personalen vid ett tillfälle ”välkommen tillbaka, madame”, berättar Camilla och ler en aning.
–Då har man varit där många gånger.
Vidare förklarar Camilla att hon alltid varit intresserad av historia – framför allt kvinnohistoria.
– Redan i skolan fastnade jag för 1700-talet. Det finns så många intressanta kvinnor från den tiden! Både drottningarna och alla dessa älskarinnor.
Del av 1700-talskrets i Stockholm
Av en slump kom det sig – flera år senare – att Camilla genom sitt jobb som frisör kontaktades av en sömmerska som behövde hjälp med
en renässansfrisyr inför en visning.
– Jag passade på att fråga om hon kunde sy en 1700-talsklänning till mig, bara för att jag ville ha en, berättar Camilla och ler igen.
Det ena ledde till det andra och Camilla blev av sömmerskan medbjuden in i den 1700-talskrets som finns i Stockholm, bland annat till 1700-talssällskapet ”Gustafs skål”.
– Det var för 15–20 år sedan. Sedan dess har det snurrat på. Tidigare åkte jag ofta på fester och sammankomster i Stockholm. Jag har till och med gått på catwalken i Livrustkammaren. Till hösten ska jag nog upp igen.
Hon ser lite fundersam ut när hon lägger till:
– Men jag tror inte att jag hinner sy något nytt tills dess. Jag får ta denna klänning igen, om den är hel. Annars har jag fler i källaren.
Började sy egna 1700-talsklänningar
Camilla började nämligen så småningom sy sina egna klänningar. En av orsakerna var rätt och slätt att hon ville ha flera 1700-talsklänningar.
– Men framför allt ville jag lära mig hur man syr något sådant här fantastiskt!
Camilla konstaterar att hon på landet nog har tio klänningar som inte går att använda.
– De är felsydda. Vissa har till exempel två högerarmar. Men jag övade och provade mig fram.
Så vilken klänning är Camillas favorit?
– Det är alltid den nyaste. Sådan är jag. Men jag tycker faktiskt att jag blir bättre och bättre för varje dräkt jag syr.
”Robe à la la française” vanligast på 1700-talet
Hon förklarar att hon nästan alltid använder dupionsiden och snurrar sedan lite på den senaste kreationen för att visa baksidan som har så kallade watteauveck. Klänningsmodellen kallas ”robe à la française” och var en av de vanligaste på 1700-talet.
– Denna har även fickor. Det brukar jag annars inte sy. Men jag ville ha det så korrekt som möjligt just till Fêtes Galantes. På 1700-talet stoppade damerna en liten väska i fickan.
Camilla vrider på klänningen igen så att framsidan med det vackra pärlbroderiet och de krinklade banden med små rosor syns.
– Det tar flera timmar att klä på sig detta med korsett och allt, säger hon sedan. Och det är jättevarmt att ha på sig. Men när jag tar på mig något sådant här känner jag mig så otroligt annorlunda. När jag kommer till Versailles känner jag mig som en helt annan person. Jag blir fransyska. Jag är i vardagen aldrig extravagant klädd, men det här är något helt annat.
Tar ut svängarna
– På fest i Versailles skulle jag kunna ha chockrosa klänning på mig utan att det vore något konstigt. Nu vill jag inte ha det – men man kan verkligen ta ut svängarna om man skulle vilja. Det är också så roligt att träffa andra som är lika nördiga som jag är.
Camilla påpekar att man dock inte måste sy något själv för att kunna delta i Versailles kostymfester.
– Man kan hyra sina kläder – eller sy en enkel dräkt. Man behöver absolut inte sy något sådant här som tar så mycket tid.
I nästa andetag konstaterar Camilla att hon gärna hade velat bo i Frankrike.
– Men när jag och min man på allvar började prata om att flytta dit – det fanns lägenheter till salu i ett vackert område nära Sacré-Cœur – blev jag gravid. Att vi sedan stannade kvar här är ingenting jag ångrar. Jag har ju möjlighet att resa.
Trots att årets sommarfest ännu inte ägt rum har Camilla redan börjat planera inför nästa års resa till Versailles.
Pärlor på allt
– Jag ska sy en helvit klänning, men med svarta detaljer i stället för röda, berättar hon. Jag har redan beställt tyg. Den nya klänningen ska jag pärlbrodera i vitt, svart och grått rokokomönster. Jag älskar att frihandspärla. Jag pärlar på nästan allt!
Camilla tar fram en solfjäder och säger samtidigt:
– Solfjäder måste man också ha, naturligtvis. Denna ska jag spraya i vitt och guld till nästa år!
