Vera Vitali är olik Lisa i Bonusfamiljen: ”Är inte rädd för konflikter”

Genom fyra tv-säsonger och 38 avsnitt har de älskat, grälat och kämpat för att hålla ihop sitt förhållande under den prövande småbarnstiden. När vi nu åter möter Bonusfamiljens radarpar Lisa och Patrik i film-spinoffen ”Länge leve Bonusfamiljen” håller de som bäst på att lappa ihop sin relation efter att den annars så samvetsgranne Patrik hoppat över skaklarna och varit otrogen. Skilsmässo­ansökan som Lisa i vredesmod skickade in till tingsrätten efter att otrohetsaffären uppdagades har hon i sin vanliga tankspriddhet glömt att återkalla. När det står klart att de på papperet är skilda bestämmer sig Patrik för att överraska Lisa med ett vinterbröllop i Dalarna under täckmantel av en nyårsfest. Gästlistan består av hela den brokiga bonusfamiljen, vilket i sig är en garant för att ingenting kommer att bli så som Patrik planerat det. Inte ens den trivselsträvande Lisa förmår gjuta olja på svallvågorna som sätts i gungning under nyårshelgen. Efter över sju års bekantskap med Lisa kan Vera Vitali konstatera att hennes rollfigur personlighetsmässigt ligger långt ifrån henne själv. 

– Lisa försöker hela tiden ta hand om gruppen genom att parera alla små eldar som kommer i hennes väg. Även om hon inte direkt ljuger undanhåller hon vissa saker för att försöka undvika konflikter. För egen del är jag däremot inte konflikträdd. Till skillnad från Lisa tycker jag inte att det är läskigt med meningsskiljaktigheter, summerar hon.

”Alla kämpar för att vara människor”

När Lisas handlingar går helt på tvärs med Veras egen moralkompass brukar hon påminna sig om något som regissören Felix Herngren tidigt inpräntade i seriens skådespelare: Att varje karaktär gör så gott de kan.

– Utgår man från att alla kämpar för att vara människor så kan man också förstå varför de handlar som de gör. Något av det fina med ”Bonusfamiljen” tycker jag är att misstagen vandrar runt mellan de olika karaktärerna. De turas om att klanta till det för sig. 

Vera Vitalis likheter med Lisa

Om man ska hitta en gemensam nämnare mellan Lisa och Vera själv så är det att de båda är levnadsglada personer, menar Vera. Under seriens gång har Lisas barnaskara dubblerats från två till fyra. Själv hade Vera inga egna barn de tre första inspelningssäsongerna av ”Bonusfamiljen”. För två och ett halvt år sedan blev hon mamma till en dotter. Jag undrar om det egna föräldraskapet har gett en ny dimension åt rollen som fyrabarnsmorsa.

– Både ja och nej. Allt som händer i livet ger en ny dimension, kanske speciellt i skådespelaryrket eftersom det medför att man får en ännu större erfarenhetsbank att ösa ur. Däremot tyckte jag inte att det var svårt att leva sig in i mammarollen innan jag fick barn. För mig låg det ingen utmaning i det eftersom det kändes så naturligt. Jag tror det var därför som många tog för givet att jag var förälder privat. ”Du har väl barn, va?” fick jag ofta höra. Det var det bästa någon kunde säga till mig. Då kände jag att jag hade lyckats med att gestalta småbarnsmamman Lisa på ett trovärdigt sätt. 

Slutet på Bonusfamiljen?

Om den aktuella filmen innebär slutet för ”Bonusfamiljen”-eran vet inte Vera i dagsläget. Kanske återvänder teamet till den så kallade ”huvudvillan” på Sveavägen i Sundbyberg, som tjänstgjort som hem åt Lisa och Patrik, för ännu en säsong. Kanske gör de det inte. Oavsett hur det blir med den saken är det framförallt sina motspelare och de andra nyckelpersonerna i produktionen som Vera kommer att sakna mest när hon lämnar detta kapitel av sitt liv bakom sig för gott. Vissa av kollegorna har hon kontakt med mellan inspelningarna. Erik Johansson som spelar Lisas make Patrik tillhör numera den innersta vänkretsen. 

– Jag har aldrig jobbat med någon så mycket som jag har jobbat med Erik. Första gången vi träffades var inför inspelningen av ”Hinsehäxan” där jag gjorde huvudrollen och Erik spelade min man. Men eftersom jag kickade ut honom redan i första avsnittet är det inte så många som minns det. Sedan gick åren utan att vi hade någon kontakt alls innan vi återsågs för en provfilmning av ”Bonusfamiljen”. Det kändes helt rätt och självklart från första stund. Erik och jag har god personkemi och skrattar mycket mellan tagningarna. Om man har den relationen kan man också göra de mörkaste och hemskaste scenerna tillsammans.

Vera Vitali fick sitt genombrott med Hinsehäxan

Tv-rollen som ”Hinsehäxan” Lillemor Östlin som är den svenska kvinna som tillbringat längst tid innanför galler blev Veras publika genombrott. Vägen dit hade tagit sig lite vindlande banor, precis som den kan göra när man kommer från en film- och teaterfamilj och vill karva ut sin egen nisch i branschen. Vera har 1970-talsfilmen ”Victor Frankenstein” att tacka för sin existens. Det var nämligen där som föräldrarna möttes. Mamma Kersti Vitali Rudolfsson var filmens kostymör och pappa Leon Vitali som var engelsman gjorde huvudrollen. Vera kom att omväxlande tillbringa delar av sin uppväxt på Orionteatern i Stockholm som var mammans yrkesmässiga bas och i den internationella filmvärlden där Leon med tiden blev mästerregissörens Stanley Kubricks högra hand. Sittande på åskådarplats vid filminspelningar och teaterrepetitioner fick hon redan som liten flicka smak för skådespeleriet, men först som 24-åring sökte hon en förberedande teaterutbildning i Stockholm.

– Vid det laget kände jag: Nu har jag puttat det här framför mig så himla länge, nu får jag lov att ta mig själv på allvar och testa det. Jag tror att jag alltid haft en tendens att ha höga krav på mig själv. Jag var aldrig den som gick i barnteatergrupper och lekte och prövade mig fram. Kanske var jag blygare inför den världen än andra som inte har växt upp i den eftersom jag kände högre press. Pressen kom enbart från mig själv och inte från någon annan, understryker hon.

Någon plan B på yrkesfronten hade Vera aldrig.

– Nej, jag har bara gjort det komplicerat för mig själv genom att inte bara köra på och tillåta mig själv att göra fel. Men jag tror att jag behövde de där åren på mig. De gav mig en livserfarenhet som kom till användning då jag väl vågade försöka mig på skådespeleriet.

Teaterskolan tilltalade inte Vera. När de andra eleverna på utbildningen sökte sig vidare till landets teaterhögskolor hakade hon pliktskyldigt på trots att hon inte var det minsta lockad att sätta sig i skolbänken igen. Det hon ville var att få komma ut och jobba. Därför fällde hon inga tårar över de negativa antagningsbeskeden. 

Hittade hem i skådespelaryrket i film av Ruben Östlund

– Det är aldrig någon som har ställt frågan om jag gått scenskolan när jag har sökt jobb. Om det rentav kan vara en fördel att jag inte är teaterhögskoleutbildad är svårt för mig att uttala mig om. Det jag däremot kan konstatera är att frånvaron av en inövad teknik att luta sig emot gjorde att jag var tvungen att bara kasta mig ut och lösa saker i stunden. Samtidigt som det var jätteläskigt gjorde det mig väldigt öppen och receptiv för regissörens vision.  

Som ny i branschen fick Vera upp ögonen för en viss regissör vid namn Ruben Östlund. När han sökte skådespelare till långfilmen ”De ofrivilliga” skickade hon honom en videoinspelning av en enmansföreställning som hon gjort på skolan. Efter en provfilmning i Göteborg tilldelades hon en mindre roll i filmen.

– Under inspelningen var det något som bara klickade. Plötsligt var det någon som såg det jag gjorde, vilket jag är jättetacksam för. Ruben förstod mig som skådespelare. Det fick mig att känna att jag hade hittat hem yrkesmässigt. 

Kärleken till film- och tv-mediet har bestått genom åren.

– Ja, jag är alltid pigg på den grejen. Det finns ett tempo och en skärpa i det som jag tycker jättemycket om. Och så gillar jag att det är på riktigt. Eller på riktigt är det ju egentligen inte, men att man befinner sig i riktiga miljöer som i ett kök eller i en bil. Det är mycket mer konkret än teater där den fjärde väggen hela tiden finns närvarande. Men det betyder inte att jag inte vill spela teater i framtiden. Jag har fått några förfrågningar som jag varit sugen att tacka ja till, men tyvärr har det krockat med inspelningar som jag haft inbokade. 

Vill prova på att regissera

En annan sak som Vera värdesätter med skådespelaryrket är oförutsägbarheten i det.

– Jag tycker om känslan av att det ligger arbetsuppgifter och väntar runt hörnet som man ännu inte vet om att man ska få sätta tänderna i. Jag har aldrig suktat efter att få spela en viss karaktär. Alla roller som jag gjort har jag tagit mig an med en känsla av: Wow, nu ska jag göra det här! Överraskningsmomentet i mitt jobb är väldigt kul.

Från pappa Leon, som i augusti gick bort 74 år gammal, har Vera fått med sig en hög arbetsdisciplin. I sitt sommarprogram 2018 berättade hon om hur Leon överinvesterade i sitt jobb, vilket utmynnade i en ohälsosam livsstil. Själv har Vera lärt sig att dra en skarpare skiljelinje mellan yrkesliv och privatliv. 

– Jag är ganska snabb på att komma ner i varv efter en intensiv jobbperiod. Då försöker jag att inte ha några krav på mig själv eller pressa in en massa grejer i kalendern. Det är jätteviktigt för hjärnan att man hinner ladda om mellan olika produktioner. 

Om Vera önskar sig något av framtiden så är det att få utvidga sin yrkesmässiga palett och prova på att regissera.

– Det som lockar mig är att få hålla i helheten, vara med och skapa en stämning och få leva sig in i alla karaktärerna. Men jag har inte bråttom med det. Jag känner att det inte finns någonting som jag måste bevisa för vare sig mig själv eller någon annan.