Bo Mossbergs och Lennart Stenbergs Den Nordiska Floran nämns inte mindre än 16 olika svenska nävor. Den mest kända är nog midsommarblomstret, skogsnävan (Geranium sylvaticum). Den som ska ingå i de sju blomstren man ska sova på i midsommarnatten. Skogsnävan är vanlig i hela landet, till och med i björkskogen på fjället och på kalfjället. Vanligtvis har den blålila blommor men ibland hittar man både vita och skära.
Mindre vanlig är ängsnävan (G. pratense) som växer i små bestånd i lerig jord på ängar och i parkmark. Den kan i god jord bli trekvarts meter hög.
Blodnävan (G. sanguineum) är ganska vanlig på torra, steniga och kalkhaltiga marker upp till Hälsingland ungefär. Den har de största blommorna av de vilda arterna och en vacker lysande höstfärg.
Vanlig är också den späda stinknävan (G. robertianum). Men brunnävan (G. phaeum), kärrnävan (G. palustre), brandnävan (G. lanuginosum) hör till de sällsynta arterna.
Tre skönheter
1. Brunröd brunnäva (G phaeum)
2. Jordnäva ‘Subcaulescens Splendens’
3. Midsommarblomster, skogsnäva (Geranium sylvaticum)
Väcks av brand
Brandnävan dyker bara upp åren efter en riktig skogsbrand. Då kan den täcka jorden men sedan försvinner den och fröet ligger sovande i marken tills nästa brand väcker den många år senare.
Geranium kommer av det grekiska namnet geranos som betyder trana. Inte så svårt att förstå om man tittar på fruktämnet när blomman vissnat. Det ser ut som en lång näbb. Storknäbb är namnet på danska och näva tror man är ett gammalt svenskt ord, näv, för näbb.
Tidigare räknade man nävorna till samma växtfamilj som pelargoner. Numera har pelargonerna bildat egen familj, men fortfarande kallas de i vissa länder för geranier.
Gammal nyttoväxt
Blodnävan har troligen fått sitt namn för att den röda roten ansågs bota näsblod och vara bra mot sår och bölder.
För fiskare var stora bestånd av blodnäva på stranden ett tecken på att man skulle lägga ut sina makrillgarn just där.
Stinknävan luktar starkt och illa och användes förr i stugorna för att skrämma bort vägglöss. Man kan fortfarande hitta torkade stinknävor bland väggbräderna i gamla hus. Mot slutet av 1500-talet användes den rent av som mirakelmedicin mot alla möjliga krämpor. När korna “pissade” blod bland annat. Man rekommenderade pulver av torkad stinknäva utblandad i vin till gamla personer. Särskilt verksamt blev det om man rörde i lite pulver av torkad snigel.
Det finns en stor mängd vackra odlade nävor med sirliga blommor från vitt via rosa, lila och blått till mörkt rött. De har också ett vackert bladverk som kan vara flikigt eller ha mjuka, inskurna lober. Alla gröna färger förekommer, från ljust grönt till mörkgrönt, grått och gråblått.
Det finns små låga nävor som dvärgnävan (G. dalmaticum), som bara blir en decimeter, till praktnävan (G. himalayense) som i rätt läge blir uppemot 60 centimeter. De flesta odlade nävor klarar sig bra i både sol och halvskugga. Blodnävan (G. sanguinea), spansknävan (G. endressi) och jordnävan (G. cinereum) blommar rikligast i sol. Spansknävan vill helst ha fuktig jord medan flocknävan (G. macrorrhizum) och blodnävan trivs i torra partier. Blodnävan och praktnävan tycker om kalkrik mark.
Fler nävor
1. En odlad variant av vit blodnäva, ‘Alba’.
2. Ängsnäva (G. Pratense)
3. Blodnäva (G Sanguineum) finns vild upp till Hälsingland
Bra marktäckare
Sin största uppgift i trädgården har nävorna fått som marktäckare, antingen tillsammans med andra perenner eller som halvvilda under träd och i lundar. Passar fint med hosta, primula, daggkåpa, betonika, fingerborgsblommor, salvia, astrantia (stjärnflocka), riddarsporrar och blåklockor.
De förökar sig både med frön och ofta med utlöpare. Så har man satt några få plantor kan man snart dela dem och ha en ordenlig matta.
Många av dem har en lång blomningstid från juni och ibland ända tills frosten kommer och därefter får flera, till exempel blodnävan, en härlig höstfärg. Så nyttan och glädjen med nävor är lång.
Av: Gunnel Nilsdotter
