“Det är proffsen som gör, så att rosorna dör, ge mig hellre en glad amatör”, sjöng Tage Danielsson i lunchrevyn Under dubbelgöken 1979 – han gav sig på att försöka förklara varför politikerföraktet hade en tendens att breda ut sig. Jösses, det är 40 år sedan, men i sak har ingenting egentligen förändrats.
Politikerföraktet bredde ut sig på Tages tid, cementerades under 90-talet och Ny demokrati, idag är det politisk vardag. Och de enda som fortfarande ännu inte begripit vad som hänt är proffspolitikerna. Inte ens när deras partier är på väg att halveras, inte ens när de är på väg att helt utplånas på den politiska kartan har de självinsikt nog att förstå hur det kommer sig: gemene mans politikerförakt, missnöjet med den döva överheten, och det stumma tilltalet.
Bara Sverigedemokraterna har begripit – och omfamnat – detta utmattningssyndrom i den svenska valmanskåren. De ligger helt trygga i det djupa dike de traditionella partierna grävt åt missnöjet, och ingen kommer åt dem på det bråddjupet. De kan slåss med järnrör, de kan dömas för misshandel, ekonomisk brottslighet, sexuella trakasserier, snart var femte röstberättigad svensk säger “vi skiter väl i det”. Sverigedemokraterna är näst intill omöjliga att rubba, tacka etablissemanget för det, Sverigedemokraternas huvudfiende. Och etablissemanget är allt och alla som mist förmågan att lyssna, skrotat idéerna, sålt smöret och förskingrat pengarna. Och nu, dessutom, vänt kappan efter vinden, och i väsentliga delar kopierat Sverigedemokraternas politik.
Och stora delar av väljarna har också sett den svängningen, förstått det förräderiet, det medlöperiet – och känner därför bara ett ännu större förakt för de klenmodiga, kappvändarna, fegisarna. De tänker och de säger: “Det är ju precis därför vi sviker er, det är därför vi föraktar er – ännu mera – ni har blivit vägda, mätta och befunnits alldeles för lätta”.
Finns det kvar ett socialdemokratiskt parti om tio år? Finns det kvar traditionella moderater, för att nu inte nämna liberalerna…?! Man hade idéerna, man hade ideologierna, man hade principerna. Sedan drev högern folkhemspolitik, fast på låtsas, och socialdemokraterna drev högerpolitik, på riktigt – och de liberala var inte som förr bara kluvna i mitten, de var spjälkade i tunna skivor, av ingenting. “Har vi ingenting sagt, har vi ingenting gjort.”
Nej, exakt, så skall en politisk slipsten dras. Därpå virar man den runt halsen och sänker sig långsamt ner i historiens glömska. Nattinatti.
