Johan Croneman: “Jag borde kanske vabba med min mamma”

Det enda rätta vore kanske att jag tog ledigt ett halvår eller ett år och skötte om min mamma, 96 år. Vi bor 17 mil ifrån varandra, det blir i bästa fall ett längre besök i månaden. Jag har två systrar som reser från Malmö, 40 mil, en gång per månad, och en som bor på Bali, kommer hem varje halvår och stannar ett par veckor, en månad. Ibland två.

Förra sommaren fick vi tre veckor ihop på landet. Det var viktiga, roliga veckor. Mamma har ingen hemtjänst, men ett larm på armen. Några grannar hjälper till att handla emellanåt.

Man får vabba med sina barn, varför inte med sina föräldrar? Jo, det finns något som heter vård av när- stående, men då får morsan se till att bli livshotande sjuk först.

Nu är hon visserligen jättegammal, och lite skör och lite allmänt skröplig (som man blir som 96), ser och hör lite sämre än normalt – men pigg, glad, ganska mycket som min mamma alltid varit. Läser, lyssnar på ljudböcker, ser på tv, hänger med i debatt och diskussion. Kollar Vinterstudion och lyssnar på radio.

Jag önskar ju att hon bodde i lägenheten bredvid. Jag har själv tagit klivet in i zonen, där kroppen inte längre gör som man vill. Kärl går sönder, synen krackelerar, hormoner i harmoni blir plötsligt fientligt inställda, det växer saker där inga saker skall växa och man har ont på ställen man inte visste fanns.

Man skall ta det med jämnmod, säger dom. Min första känsla är definitivt panik. Skall det vara på det här sättet nu, för bara 30-40 år sedan var jag ju fortfarande odödlig, på riktigt, nu ringer vänner och berättar om svåra sjukdomar, tillstånd som kommer vara för evigt, om nån kompis som gått bort i nån plågsam sjukdom.

Pensionärerna har dessutom svårt att klara sig på sina pensioner, några har sparat flitigt, andra slösat, många har haft skitdåligt betalt men slitit ändå.

Föräldrapenning har väl aldrig någonsin känts mer adekvat. Pengar för att ta hand om sina föräldrar. Perioden när jag var hemma och tog hand om min son som liten är den bästa tiden i mitt liv, så här efteråt förstår man ju att man gärna gjort det gratis, till och med utan ersättning. Kanske man skulle kunna välja: Ta ut föräldrapenning för att ta hand om sitt barn eller föräldrapenning för att ta hand om sin gamla mamma…?

Känns ju som ett grymt svårt val, vi borde kanske ta oss råd till att slippa välja?

Kanske kunde de som aldrig skaffade barn, inte kunde, eller inte ville, få ta ut föräldrapenning till sin mamma eller pappa som ren kompensation?