• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Johan Croneman: "Ensamhet – vår nya folksjukdom"

    Ensamheten är värre än cancer, menar vår krönikör.

    Ensamma män – finns det något mer ensamt? Ibland tror jag att jag också håller på att bli en av dom. Isolerad, omöjlig att bestämma något med, avbokarnas kung, bortförklaringarnas mästare.

    Det enda man vill är att vara ifred – och väl ifred funderar man oavbrutet, dygnet runt, på varför man är så inåthelvete ensam. Och hur blev det så?

    Till slut behöver man inte ens försöka förklara eller ljuga för någon annan, det är ändå ingen som bryr sig. Ingen som hör av sig. Till slut är det inte ens någon som ser dig.

    I Stockholm finns det många rätt sunkiga krogar för de här männen (en del kvinnor, men inte alls lika många). På Södermalm i Stockholm finns det till och med väldigt många, trots gentrifieringen, trots den påstådda (delvis helt påhittade!) idén om Södermalm som ett enda kulturghetto, prettonäste, medelklasshelvete, ängslighetens plats på jorden.

    Fler ensamhushåll än på Södermalm i Stockholm får man leta efter.

    På de här krogarna sitter man en och en. Särskilt mitt på dagen, på eftermiddagen, en man, en öl, ett bord. Alla tittar bort.

    Jag gömde mig själv där några gånger, när mitt eget drickande helt hade flippat ut. Jag behövde inte en flaska sprit, jag behövde inte hälla i mig en liter – jag behövde alkohol som självmedicinering när ångesten klev på, svepte fram, tog allt i sin väg. Jag kunde nöja mig med två tre öl på eftermiddagen. Jag ville ändå stanna kvar där jag var. Det trodde jag iallafall själv på.

    Och jag kunde aldrig skriva när jag drack. Jag lyckades separera mina olika isoleringsceller från varand­ra. Och man gjorde olika saker i dem.

    Det är så sorgligt att man vill gråta, men det har tyvärr aldrig hjälpt mig. Tårarna. Tvärtom.

    I mina kvarter på Södermalm, nära det som en gång i tiden kallades Knivsöder, ser man fler ensamma män än någon annanstans i Stockholm. Det finns alla sorter av dem. Ensamma med hund, ensamma som hatar allt och alla, ensamma som pratar högt, ensamma som är hotfulla, ensamma som kryper utmed väggarna.

    Hitom den här ytterlighetsskaran finns ju dessutom de helt normalt ensamma männen, på väg mot tokisolering. Det är inte så länge sedan jag skrev om hur man i Storbritannien hade skaffat sig en ensamhetsminister, ensamheten i Storbritannien har blivit ett stort ekonomiskt, medicinskt, mycket kostsamt problem.

    Skall vi till detta lägga alla helt "vanliga" människor, som en helt vanlig dag, säger till sig själv, sin bäste vän: "Jag känner mig ensam." Då pratar vi plötsligt om en rörelse, en folksjukdom.

    Kan vi kanske försöka erkänna den, kollektivt: ­Ensamheten. Värre än cancer.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!