Några av mina vänner har slutat flyga av miljöskäl. Men jag har svurit en och annan gång att sluta åka kollektivt runt Bottenviken. Mellan Kuopio och Umeå tar resan sjutton timmar.
Så varför bokade jag ändå en biljett?
De första morgontimmarna på tåget sover jag som ett spädbarn. När jag vaknar till har det börjat ljusna och tåget susar genom ett snöigt landskap. Jag kan bara hoppas att jag inte legat med huvudet mot axeln på den främmande person som sitter på platsen bredvid. Ser han lite generad ut?
I restaurangvagnen köper jag en kopp kaffe. Tågvärden stannar och pratar med restaurangpersonalen. Det rör sig om någon som måste ut och röka vid varje stopp. Båda skrattar åt allt den andra säger. Jag älskar att tjuvlyssna på arbetsplatsjargong. Det är en variant av flirt som utväxlas mellan människor oavsett kön.
Som tur är, kan jag skriva var som helst. Någonting av det som jag hör runt omkring mig halkar in i texten. Ett replikskifte som jag kanske i slutändan kommer att stryka, men som just nu får berättelsen att flyta på.
Tåget passerar Kajana och Uleåborg. Efter sex timmar är jag i Kemi. Där sitter jag på en bänk och väntar i en och en halv timme. På bänken mitt emot sitter en man som för en dialog för sig själv. Då och då skakar han på huvudet.
Jag kliver på bussen. En vuxen son kommer in med sin gamla mamma. Busschauffören lovar att se till att hon kliver av på rätt hållplats, där dottern ska ta emot. Jag lyssnar. Sonen står kvar och vinkar. Tanten är liten som en fågel.
Torneå/Haparanda har ett gemensamt resecentrum. Två klockor visar var sin tid. Jag går över till köpcentret “På Gränsen”. På restaurangen med bilder på kaktusar sitter ett par i en intensiv diskussion. Jag studerar menyn och hör att de pratar om vad som lovats, och av vem.
Sedan sitter jag på en buss igen. Utanför Sangis överskottslager finns en ridande indian och Snobben som Röde Baron på sin hundkoja. I Luleå kör bussen förbi hamnen och två kvinnor som pratar både finska och svenska bakom mig skrattar åt en belyst lyftkran. “Julkran!” säger de. När det blivit kväll passerar bussen de två jättestora osthyvlarna i Ånäset. Nu är det en ung tjej som sitter bakom mig. Hon säger till någon i sin mobil att denne “måste gå för att testa sig”. Mina öron växer. Klockan är nästan midnatt när jag kommer till Umeå.
Jag är trött och lite frusen men jag ångrar inte min resa. Om någon vecka ska jag göra samma tur åt andra hållet. Som en studieresa i människoöden. Jag kan inte lova att inte flyga mer. Men då och då vill jag ta den långa vägen.
